14.4 – 20.5

Kaarina Kaikkonen, Pilvi Takala, Miikka Vaskola, Elina Merenmies, Liisa Lounila, Jyrki Riekki, Tarja Pitkänen-Walter, Petri Hytönen, Jukka Vikberg, Marko Vuokola, Markus Copper, Mari Sunna.

Vernissage lördagen den 14 april klockan 13–16.

Invigning klockan 14 av Pontus Kyander, direktör för Trondheims konstmuseum.

Utställningen ”Öster om solen, väster om månen…” på Växjö konsthall handlar om att aldrig lyssna på människor som säger att man ska acceptera verkligheten som den är. Konstens riskabla äventyr med dess känsloyror, instabilitet, djärvhet och våldsamhet får aldrig ge vika för det nyttiga och harmoniska.

Titeln på utställningen är kanske ironisk, kanske inte… Den gamla låten ”East of the sun, west of the moon” som bland annat sjöngs av Billie Holliday och Frank Sinatra är en enastående beskrivning av människans fåfänga, romantiska böjelser och förhoppningar om ett bättre liv.

Den finska konsten har ett ambivalent förhållande till det romantiska. Den kan i all sin paradox uppvisa en rå och kärv uppsyn och även vara skör och livsbejakande. Det skapar en märklig kemi. Hur det hänger ihop vet knappt finnarna själva.

Det jag personligen uppskattar så mycket i den finska konsten är att man inte räds det djärva samtalet. Den finska kulturen präglas av sina antihjältar där det finns gott om subtila, existentiella kängor och samtidskommentarer.

Globaliseringens tid har rent teoretiskt haft en stärkande effekt på mångfalden. På det praktiska planet utvecklar den dock ett alltmer homogent utbud. Konsumtion, kultur och livsstil har en tendens att bli alltmer likartad världen över. Samtidskonsten är likadan. Trendig, ängslig och överkänslig är den internationella samtidskonsten ofta påfallande samstämmig i sitt uttryck.

Oavsett vad man tycker om detta är konsten ett starkt kommunikationsmedel och kan i sina allra bästa stunder fungera som en länk mellan människor. Utvecklingen är tydlig, det nationella framstår som allt mindre intressant och framförallt allt mindre tydligt.

Mot bakgrund av denna starka internationalisering kan man fråga sig om det överhuvudtaget är intressant att skapa en utställning med finsk samtidskonst? Jag tycker det. Allt är ju nämligen naturligtvis inte utslätat, och vi kan fortfarande t.ex. finna särdragen i den finska samtidskonsten.

Utställningens titel har en ambition att lyfta fram den finska konstens ambivalens för sin egen romantik. Få lyckas ju i sina uttryck vara så kärva och exotiska på samma gång, och samtidigt kan det vara precis det som gör den så livsavgörande och livsuppehållande.

Med sin subtila humor och gravallvarlighet skapar den finska konsten ofta en kombination av medkänsla för människan och ett existentiellt förhållningssätt. Den anpassar sig inte, den utmanar.

Finland har haft sina svidande upplevelser under de senaste hundra åren, men under 90-talet upplevdes en sällsynt positiv utveckling. Nokias framgångar framstod alldeles nyss som oändliga, och EU-bygget var en garant för välstånd. Nu när en stor del av världen haltar antingen ekonomiskt eller politiskt, känns det som om allt det dåliga fungerar som ett kitt.

Vrede och sorg blir ett jämnmod, och i media sprutar det ut information om krig och underhållning om vartannat. Det är svårt att skilja på verkligt och overkligt. I den finska konsten är tiden på ett märkvärdigt sätt upplöst. Historia och samtid förenas i en ypperlig mix. Att vara samtida och samtidigt inte.

Det är aldrig frågan om att skildra det kärva på det kärva sättet. Det är istället en ständig förhandling mellan vardagen och sagan, ofta ur antihjältens perspektiv.

Att förena den eteriska akvarellen med den brutala ishockeykulturen är en bedrift som bara Petri Hytönen kan utföra.

I Pilvi Takalas video försöker konstnären själv – iförd Snövit-dräkt – ta sig in på Disneyworld i Paris. Det absurda samtalet som uppstår med säkerhetspersonal är bättre än vilken saga som helst och bryter fullständigt relationen mellan fiktion och verklighet i vår superkommersialiserade tillvaro.

Jyrrki Riekkis måleri är brutalt och ödeläggande men så förlösande i sin existentiella kritik. Detsamma kan sägas om Jukka Vikbergs skulptur ”Horrors of wars”.

Urvalet för denna utställning har skett tillsammans med Göran Green, gallerist och erkänd kännare av den finska konsten. Hans insatser för den finska konsten genom åren har varit odiskutabla, med flera internationella projekt i bagaget.

Det finska konstlandskapet är rikt, och det finns många starka namn, och begränsningarna har varit smärtsamma. Vi har nödgats att döda älsklingar på vägen. Viktigt har varit att ta fram konstnärer som verkligen kan stå bakom ovanstående tankegångar.

Konstnärer som kan leverera humor som värmer, flams och trams men som också ligger och hotar, en terrorbalans som man inte riktigt vet exakt var man har. Konstnärer som har förmågan att inkräkta på betraktarens känsliga själsliv.

Ett stort tack till alla som medverkat till denna utställnings tillblivelse och inte minst våra finska utställare, tack för att ni finns!

Nicolas Hansson

Konstchef i Växjö kommun