Ett transnationellt verktyg för förtryck
Från antisemitism till anti-palestinianism

Bissan Edwan

Efter Adolf Eichmanns rättegång konstaterade filosofen Hannah Arendt att den farligaste formen av ondska inte ligger i dess utsträckning eller exceptionella natur, utan i dess förmåga att normaliseras och rättfärdigas under lagarnas och procedurernas täckmantel.

Just denna idé har blivit dominerande i dagens västerländska samhällen: förtryck och tystnad behandlas inte längre som exceptionella handlingar, utan snarare som politiska och juridiska ramverk dolda under rättighetsretorik. Anklagelsen om antisemitism, ett begrepp ursprungligen avsett att skydda judiska offer, har i sig självt blivit ett verktyg för att kriminalisera palestinier såväl som alla som försvarar deras rättigheter.

Detta skifte i betydelsen av begreppet ”antisemitism”, och dess inneboende implikationer, kan bara förstås genom att följa dess utveckling. Dess ursprung kan spåras till 1800-talets fientlighet mot europeiska judar, det vann förnyad tyngd efter Förintelsen och har sedan dess omdefinierats otaliga gånger för att tjäna politiska agendor – särskilt av sionistiska aktörer. Termen har aldrig varit fixerad; den omformas när omständigheterna kräver det.

Från antisemitism till anti-palestinianism

Västerländska regeringar förnyade och expanderade termen ”antisemitism” inte enbart för att skydda den europeiska minneskulturen och förhindra förnyad fientlighet gentemot judar, utan också för att tysta kritiska röster om sionismen och Israel. The International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), grundad i Sverige 1998 av dåvarande statsministern Göran Persson, omdefinierade termen på ett sätt som suddade ut linjen mellan kritik av Israel och hat mot judar. Denna definition antogs av majoriteten av de västerländska regeringarna och av USA som ett juridiskt vapen mot kritiker av Israels politik – något som blivit känt som ”den nya antisemitismen.”

The European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia (EUMC) publicerade senare sin arbetsdefinition av antisemitism, inkluderande ”samtida exempel”, många av vilka explicit refererade till Israel. Bland dessa exempel återfanns ”göra jämförelser mellan samtida israelisk politik och nazismens”. Sådana klausuler har sedan dess använts som ett vapen för att undertrycka påståenden om att Israel begår apartheid-brott mot palestinier. I själva verket har definitionen blivit ett svärd som hänger över palestiniernas huvuden, och över alla de som vågar ifrågasätta Israel.

European Legal Support Center (ELSC) dokumenterade i en rapport från 2023 med namnet Suppressing Palestinian Rights Advocacy through the IHRA Definition of Antisemitism – Violations of Freedom of Expression and Assembly in the EU and UK femtiotre fall där försvarare av palestinska rättigheter anklagats för antisemitism baserat på IHRA:s definition. Rapporten visade hur definitionen systematiskt används för att begränsa yttrande- och mötesfriheten, i strid med Europeiska kommissionens egna uttalanden om yttrandefrihet.

Det är inte enbart regeringar som genomdriver dessa restriktioner. Universitet, under påtryckningar från regeringar och lobbygrupper, har också antagit IHRA-definitionen som en del av sina riktlinjer. I Storbritannien har fler än 200 universitet införlivat den, vilket ofta har resulterat i begränsningar av akademisk frihet och debatt. Studenter och personal har utsatts för disciplinära åtgärder, uteslutningar och till och med gripanden för akademiska texter, inlägg på sociala medier eller helt enkelt för att ha "gillat" innehåll som anses kritiskt mot Israel – handlingar som inte hade något att göra med hat mot judar.

Till och med FN, i en rapport från 2022, har varnat för att IHRA:s definition missbrukas som ett vapen mot yttrandefriheten. Efter 7 oktober 2023 har repressionen fördubblats. Offentlig solidaritet med Palestina ökade över hela världen, men institutionerna svarade med rädsla – studenters antagningar återkallades, demonstranter stängdes av och utredningar öppnades. Dessa undersökningar slutade ofta utan fällande domar men efterlämnade ändå en avskräckande effekt som kvävde det fria tänkandet.

Således har ”antisemitismens” betydelse skiftat: inte längre en skyddande sköld för förintelsens offer, utan en sköld för en stat anklagad för att begå grymma brott. Det högtidlighåller inte längre minnet av folkmordet som ett brott mot mänskligheten utan förser Israel med ett skydd för att undgå ansvar. Till och med Internationella domstolen i Haag har mött anklagelser om antisemitism när de utrett Israels handlingar i Gaza som potentiellt folkmord.

Från tystandet av röster till utraderandet av kroppar

Det handlar inte längre om abstrakta definitioner eller akademisk debatt. Det har blivit en konsekvent politik att tysta palestinier och de som står vid deras sida, genom att använda disciplinära, juridiska och politiska verktyg som avskräckning.

Hundratals akademiker – däribland judiska forskare inom Förintelsen, antisemitism och judisk historia – tillsammans med otaliga andra människorätts- och civilsamhällesorganisationer har bekräftat att det nuvarande bruket av etiketten "antisemitism" inte är mycket mer än en mekanism för att undertrycka förespråkandet av palestinska rättigheter och kväva kritiken mot Israel.

Fallet Noor Atallah, en palestinsk student som uteslöts från sitt franska universitet och deporterades från Europa under augusti 2025, illustrerar denna verklighet. Hon är inte ett isolerat fall. Över hela världen har dussintals studenter trakasserats, stängts av och till med arresterats för att de höjt sina röster i solidaritet med Palestina.

Vid UC Berkely till exempel delade administration i september 2025 ut en lista till utbildningsavdelningen med namnen på 160 studenter och anställda som anklagades för ”antisemitiska handlingar” enbart grundat på att de deltagit i propalestinska protester efter 7 oktober. Många professorer vid amerikanska campus utsattes för långdragna utredningar under diskrimineringslagarna Title VI – inte för att ha uppviglat till hat, utan för att ha uttryckt solidaritet med palestinier eller kritiserat Israel. Dessa fall slutade sällan i straff, men utredningarna i sig skapade en ”avkylande effekt” som undertryckte det fria uttrycket.

Vid Columbia University i New York (2024–2025) mötte studenter uteslutningar, avstängningar och hårda disciplinära åtgärder, inte på grund av våld utan för att de deltagit i fredliga propalestinska demonstrationer. Administratörer vid universitetet försvarade sina handlingar som nödvändiga för att bekämpa ”anti-semitism”, när de i själva verket skyddade sig själva från regeringssanktioner.

I Australien, vid University of Melbourne, uteslöts en student i oktober 2024 för att viftat med en palestinsk flagga och sjungit “From the river to the sea, Palestine will be free.” Universitetet bedömde detta som ”trakasserier och hot” gentemot judiska studenter, vilket visar hur även symboliska protester stöps om till säkerhetshot.

I Storbritannien klassades det aktivistiska nätverket Palestine Action som en terroristorganisation under 2025. Många av deras medlemmar greps och anklagades för ”antisemitism”, trots att de i huvudsak var brittiska medborgare utan personliga insatser i konflikten utöver sitt etiska ställningstagande mot vapenhandeln med Israel. Även här ser vi hur solidariteten själv kriminaliserades; protest blev ett brott.

Den gemensamma tråden är tydlig: palestinier och deras allierade omdefinieras systematiskt som säkerhetshot. Oavsett om det är studenter, professorer, konstnärer, eller till och med antisionistiska judar, gäller samma logik – tysta rösten först, och radera sedan ut kroppen. Noor Atallahs fall var således inte en administrativ konflikt utan en spegel för en djupare sanning: västvärlden kan inte längre tolerera palestinier ens som studenter eftersom deras intellektuella och akademiska närvaro avslöjar motsättningarna i dess ”frihet- och demokrati”-diskurs.

Anti-palestinianism som en förlängning av kolonial logik

Giovanni Fassina, direktör vid European Legal Support Center, har understrukit i intervjuer med Carnegie Endowment att omvandlingen av ”bekämpning av antisemitism” till ett vapen, i synnerhet genom IHRA:s definition, producerar ännu en form av rasism: anti-palestinsk rasism.

Organisationen Arab Canadian Lawyers har likaledes beskrivit detta fenomen som ”en form av anti-arabisk rasism som tystar palestinier och deras narrativ, exkluderar dem, raderar dem, gör dem till stereotyper, förtalar dem, eller berövar dem deras mänsklighet.”

Denna dynamik går utöver media eller politisk tillhörighet. Det avslöjar en djupare, kolonial logik som behandlar palestinier som värdelösa subjekt att kontrollera eller förneka.

Vad värre, judiskt lidande instrumentaliseras och förvandlas till ett politiskt verktyg för att legitimera palestinskt lidande.

I detta avseende bildar anti-palestinianism en del av ett större system av politik och praktiker utformat för att reproducera exkludering och förneka rättigheter. Det är ett försök att utplåna palestinier intellektuellt och symboliskt efter att ha misslyckats med att utplåna dem fysiskt.

Här i ligger den akuta angelägenheten i att namnge och motverka ”anti-palestinianism”. Om antisemitism innebär hat riktat mot judar, så avslöjar anti-palestinianism hur västerländsk diskurs demoniserar palestinier, kriminaliserar motstånd, och förnekar deras själva existens.

Referenser och källor:

• European Legal Support Center (ELSC):
  Suppressing Palestinian Rights Advocacy through the IHRA Definition of Antisemitism – Violations of Freedom of Expression and Assembly in the EU and UK (2023).
• Arab Canadian Lawyers Association (ACLA):
  Anti-Palestinian Racism Report (2022) – definierar anti-palestinsk rasism som en specifik form av anti-arabisk rasism.
• International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA):
  Working Definition of Antisemitism (2016) – med “samtida exempel” vida kritiserade för att sammanblanda kritik av Israel med antisemitism.
• European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia (EUMC):
  Tidigare “arbetsdefinition”-utkast som låg till grund för IHRA:s ramverk.
• United Nations Special Rapporteur Reports (2022–2023):
  Dokument som varnar för att IHRA:s definition används för att begränsa yttrandefriheten, särskilt när det gäller Palestina
• The New York Times and The Guardian (2023–2025):
  Reportage om nedslag på campus vid Columbia University, UC Berkeley och andra amerikanska universitet, där studenter och anställda blev föremål för utredningar för pro-palestinska tal.
• Inside Higher Ed and The Chronicle of Higher Education:
  Analyser av Title VI-utredningar av universitetsanställda för deras kritiska ställningstagande mot Israel.
• ABC News (Australia) and The Age:
  Rapport om University of Melbourne’s uteslutning av student under oktober 2024 för dennas viftande med palestinsk flagga och slogan-rop.
• Palestine Action (UK):
  Officiella uttalanden om och mediebevakning av gruppens klassning som terrororganisation 2025 och arresteringarna av dess aktivister.
• Amnesty International and Human Rights Watch:
  Rapporter om repression mot propalestinsk aktivism i USA, Storbritannien och Europa, inklusive kriminaliseringar av protester.
• Edward Said – The Question of Palestine (1979):
  En grundläggande text som kopplar samman den palestinska kampen med kolonial diskurs.
• Joseph Massad – articles in Middle East Eye and Al Jazeera (2020–2024):
  Kritiska essäer om “anti-Palestinianism” och användningen av antisemitismanklagelser som ett sätt att kväva solidaritet.
• Hannah Arendt – Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil (1963):
  Teoretiskt ramverk som refereras för att förstå hur repression normaliseras genom byråkratiska och juridiska åtgärder.

A Transnational Tool of Repression
From Anti-Semitism to Anti-Palestinianism

Bissan Edwan

After the trial of Adolf Eichmann, philosopher Hannah Arendt observed that the most dangerous kind of evil does not lie in its enormity or exceptional nature, but in its ability to become normalized and justified under the cover of laws and procedures.

This very idea has become dominant in Western societies today: repression and silence are no longer treated as exceptional acts, but rather as policies and legal frameworks concealed beneath the rhetoric of rights. The accusation of anti-Semitism, originally meant to protect Jewish victims, has itself become a tool to criminalize Palestinians and anyone who defends their rights.

This shift in the meaning and implications of “anti-Semitism” can only be understood by tracing its trajectory. It began in the 19th century as hostility toward Jews in Europe, gained renewed weight after the Holocaust, and has since been redefined multiple times to serve political agendas—particularly by Zionist actors. The term has never been fixed; it morphs whenever circumstances demand.

From Anti-Semitism to Anti-Palestinianism

Western governments revived and expanded the term “anti-Semitism” not only to protect Europe’s memory and prevent renewed hostility toward Jews, but also to suppress voices critical of Zionism and Israel. The International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), founded in Sweden in 1998 by former Prime Minister Göran Persson, redefined the term in ways that blurred the line between criticizing Israel and hating Jews. This definition was adopted by most Western governments and the United States as a legal weapon against critics of Israeli policies—what became known as “the new anti-Semitism.”

The European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia (EUMC) later published its working definition of anti-Semitism, including “contemporary examples,” many of which explicitly referred to Israel. Among these examples was “drawing comparisons between contemporary Israeli policy and that of the Nazis.” Such clauses have since been weaponized to suppress claims that Israel is committing apartheid crimes against Palestinians. In effect, the definition has become a sword hanging over the heads of Palestinians and anyone daring to question Israel.

The European Legal Support Center (ELSC), in a 2023 report titled Suppressing Palestinian Rights Advocacy through the IHRA Definition of Antisemitism – Violations of Freedom of Expression and Assembly in the EU and UK, documented 53 cases where defenders of Palestinian rights were accused of anti-Semitism based on IHRA’s definition. The report showed how the definition is systematically used to curtail freedom of expression and assembly, in contradiction to the European Commission’s own declarations on free speech.

It is not only governments enforcing these restrictions. Universities, under pressure from governments and lobbying groups, have also adopted the IHRA definition as part of their policies. In the UK, more than 200 universities have incorporated it, often resulting in restrictions on academic freedom and debate. Students and staff have faced disciplinary measures, expulsions, and even arrests over academic writings, social media posts, or merely “liking” content deemed critical of Israel—acts that had nothing to do with hatred of Jews.

Even the United Nations, in a 2022 report, warned that the IHRA definition is being misused as a weapon against free expression. After October 7, 2023, repression doubled. Public solidarity with Palestine surged worldwide, but institutions responded with fear—revoking student admissions, suspending protesters, and opening investigations. These inquiries often ended without convictions yet left chilling effects that stifled free thought.

Thus, the meaning of “anti-Semitism” has shifted: no longer a shield for Holocaust victims, but a shield for a state accused of committing atrocities. It no longer commemorates genocide as a crime against humanity but provides Israel with cover to evade accountability. Even the International Court of Justice, when investigating Israel’s actions in Gaza as potential genocide, has faced accusations of “anti-Semitism.”

From Silencing Voices to Erasing Bodies

This is no longer about abstract definitions or academic debate. It has become a coherent policy to silence Palestinians and those who stand with them, using disciplinary, legal, and political tools of intimidation.

Hundreds of academics—including Jewish scholars of the Holocaust, anti-Semitism, and Jewish history—alongside countless human rights and civil society organizations, have affirmed that the current use of the “anti-Semitism” label is little more than a mechanism to suppress advocacy for Palestinian rights and to smother criticism of Israel.

The case of Noor Atallah, a Palestinian student expelled from her French university and deported from Europe in August 2025, illustrates this reality. She is not an isolated case. Across the world, dozens of students have been harassed, expelled, or even arrested simply for raising their voices in solidarity with Palestine.

At UC Berkeley, for example, in September 2025 the administration handed the Department of Education a list of 160 students and faculty accused of “anti-Semitic practices” solely for participating in pro-Palestinian protests after October 7. Many professors across U.S. campuses were subjected to lengthy investigations under Title VI discrimination laws—not for inciting hatred, but for expressing solidarity with Palestinians or criticizing Israel. These cases rarely ended in punishment, yet the investigations themselves created a “chilling effect” that stifled free expression.

At Columbia University in New York (2024–2025), students faced expulsions, suspensions, and harsh disciplinary measures, not for violence but for joining peaceful pro-Palestinian demonstrations. University administrators defended their actions as necessary to combat “anti-Semitism,” when they were shielding themselves from government sanctions.

In Australia, at the University of Melbourne, a student was expelled in October 2024 after waving a Palestinian flag and chanting “From the river to the sea, Palestine will be free.” The university deemed this “harassment and intimidation” of Jewish students—showing how even symbolic protest is recast as a security threat.

Meanwhile, in the UK, the activist network Palestine Action was designated a terrorist organization in 2025. Many of its members were arrested and charged with “anti-Semitism,” despite being mostly British citizens with no personal stake in the conflict beyond ethical opposition to the arms trade with Israel. Here again, solidarity itself was criminalized; protest became a crime.

The common thread is clear: Palestinians and their allies are systematically redefined as security threats. Whether students, professors, artists, or even anti-Zionist Jews, the same logic applies—first silence the voice, then erase the body. Noor Atallah’s case, then, was not an administrative dispute but a mirror of a deeper truth: the West can no longer tolerate Palestinians even as students, for their intellectual and academic presence exposes the contradictions of its “freedom and democracy” discourse.

Anti-Palestinianism as a Continuation of Colonial Logics

Giovanni Fassina, Director of the European Legal Support Center, has emphasized in interviews with the Carnegie Endowment that the weaponization of “combating anti-Semitism,” particularly through the IHRA definition, produces yet another form of racism: anti-Palestinian racism.

The Arab Canadian Lawyers Association has likewise described this phenomenon as “a form of anti-Arab racism that silences Palestinians and their narratives, excludes them, erases them, stereotypes them, defames them, or strips them of their humanity.”

This dynamic extends beyond media or political bias. It reveals a deeper colonial logic that treats Palestinians as disposable subjects to be controlled or denied. Worse still, Jewish suffering is instrumentalized—transformed into a political tool used to legitimize Palestinian suffering.

In this sense, anti-Palestinianism forms part of a broader system of policies and practices designed to reproduce exclusion and deny rights. It is an attempt to eradicate Palestinians intellectually and symbolically after failing to erase them physically.

Here lies the urgency of naming and resisting “anti-Palestinianism.” If anti-Semitism means hatred directed at Jews, then anti-Palestinianism exposes how Western discourse demonizes the Palestinian, criminalizes resistance, and denies existence itself.

The task, therefore, is not only to reclaim freedom of speech, academic freedom, and the right to life, but to reclaim memory itself. The Holocaust cannot be exploited as cover for a new genocide in Gaza. Memory, today, is both an ethical and political choice: either allow it to be weaponized as an instrument of oppression or reclaim it as a universal human responsibility—to resist injustice, in whatever form, and whoever its victims may be.

References & Sources

• European Legal Support Center (ELSC):
  Suppressing Palestinian Rights Advocacy through the IHRA Definition of Antisemitism – Violations of Freedom of Expression and Assembly in the EU and UK (2023).
• Arab Canadian Lawyers Association (ACLA):
  Anti-Palestinian Racism Report (2022) – defining anti-Palestinian racism as a distinct form of anti-Arab racism.
• International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA):
  Working Definition of Antisemitism (2016) – with “contemporary examples” widely criticized for conflating criticism of Israel with antisemitism.
• European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia (EUMC):
  Earlier “working definition” drafts that informed IHRA’s framework.
• United Nations Special Rapporteur Reports (2022–2023):
  Documents warning that the IHRA definition is being used to restrict freedom of expression, particularly concerning Palestine.
• The New York Times and The Guardian (2023–2025):
  Coverage of campus crackdowns at Columbia University, UC Berkeley, and other U.S. universities, where students and faculty faced investigations for pro-Palestinian speech.
• Inside Higher Ed and The Chronicle of Higher Education:
  Analyses of Title VI investigations into faculty members for positions critical of Israel.
• ABC News (Australia) and The Age:
  Reports on the University of Melbourne expelling a student in October 2024 for raising a Palestinian flag and chanting slogans.
• Palestine Action (UK):
  Official statements and media coverage on the group’s designation as a terrorist organization in 2025 and the arrests of its activists.
• Amnesty International and Human Rights Watch:
  Reports on repression of pro-Palestinian activism in the U.S., UK, and Europe, including criminalization of protests.
• Edward Said – The Question of Palestine (1979):
  A foundational text linking the Palestinian struggle to colonial discourse.
• Joseph Massad – articles in Middle East Eye and Al Jazeera (2020–2024):
  Critical essays on “anti-Palestinianism” and the use of antisemitism accusations to silence solidarity.
• Hannah Arendt – Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil (1963):
  Conceptual framework referenced for understanding how repression becomes normalized through bureaucratic and legal means.

Med anledning av Israels aggressiva attack på Iran

Dödssiffran har stigit till hundratals, och krigsröken bolmar från olika delar av Tehran och andra iranska städer.

Israel, som i månader har slaktat Gazas befolkning och drivit de överlevande till sin död genom svält, har nu expanderat sin krigshets och aggression – under täckmanteln ”Det nya Mellanöstern” – till iransk mark.

Ett folk som under lång tid har emotstått Islamiska republikens repression och brott – som har förlorat sina högt älskade barn till gatumord, avrättningar, fängelser och häkten – får nu även utstå trycket av en främmande fiendes stövelsula mot sina strupar.

Ett krig mellan en fascistisk regim, grundad på ockupation och folkmord, och ett styre grundat på dissidenters och frihetskämpars blod, krossar inte bara folkets liv utan hejdar även – om inte till och med upphäver – åratal av kamp för frihet och jämlikhet. Oron är djup över att det frihetsrörelsen 2022 uppnådde – en rörelse som var en kulmen av många tidigare uppror – kan utraderas som en konsekvens av den nuvarande aggressionen, och att vi i den brända jordens efterspel kommer se extremnationalism, militant religiositet och nyfascism blomstra.

Särskilt då krig - för både Israel och den Islamiska republiken – är en ”välsignelse” och en källa till näring.

Israel, vars ledare ser vilken levande varelse som helst som ett legitimt mål, rullar nu – med massmedias hjälp – tillbaka den globala vågen av motstånd mot folkmordet i Gaza. Under tiden bereder Islamiska republiken, med utgångspunkt i den ledande doktrinen ”spill blod så att vårt styre består”, väg för arresteringar och mord på opponenter. På nätet utlovar dess agenter helt öppet en ny våg av massavrättningar likt de som ägde rum 1988.

Allt detta vecklar ut sig framför ögonen på en värld vars två dominerande mediapoler slukar fristående röster: den ena sidan porträtterar en barnamördande regims uppenbara militära aggression som heroisk, och den andra döljer den Islamiska republikens repressiva ansikte under flaggen försvar av hemlandet.

Folkets glädje inför deras förtryckares död får inte mistas för ett välkomnande av en invasion av deras jord och liv.

Men hur - under den statliga censurens kvävande grepp, krigets ångest och fara, under mediebombardemanget - ska folket kunna finna och höja sin sanna röst?

Hur ska de kunna mobilisera sin enorma solidaritet och styrka för att stötta varandra?

Hur ska de kunna utarbeta ett sätt att hejda denna dödsmaskin?

Varken den främmande angriparen eller den inhemska förtryckaren har rätt att stjäla folkets handlingskraft och vilja att bestämma sitt eget öde. Det är varje nations rättighet att motstå invasion av det egna landet, precis som det är varje nations rätt att avvisa en frihetsdödande regim.

Världens tystnad inför denna aggression – under Irans tyranniska och hänsynslösa regim som förevändning – kommer bara att fördjupa katastrofen.

Irans författarförening fördömer Israels uppenbara aggression mot Iran och uppmanar frihetssökande författare, intellektuella och allierade institutioner i Iran och runt världen att uppfylla deras sanna, upplysande roller.

De måste bryta den mediedrivna polariseringen och hjälpa till att förstärka folkets självständiga röst, och stärka deras kamp för frihet.

Irans författarförbund
15 juni, 2025

Regarding Israel’s Aggressive Attack on Iran

The death toll has now risen to hundreds, and smoke from the war is billowing from various parts of Tehran and other cities across Iran.

Israel, who for months have been slaughtering the people of Gaza and driving the survivors to death through famine and starvation, has now extended its warmongering and aggression—under the guise of the “New Middle East” plan—onto Iranian soil.

A people who has long resisted the repression and crimes of the Islamic Republic—who have lost their most beloved children in street killings, executions, prisons, and detention centers, and who have endured systemic poverty, corruption, and discrimination—are now also feeling the boot prints of a foreign enemy on their throats.

A war between a fascist regime built on occupation and genocide, and a government founded on the blood of dissidents and freedom seekers, not only devastates the lives of the people but also halts—if not reverses—years of struggle for freedom and equality. There is now grave concern that the achievements of the 2022 freedom movement, itself the culmination of multiple previous uprisings, may be erased amid this aggression, and that in its scorched-earth aftermath, extreme nationalism, militant religiosity, and neo-fascism will flourish.

Especially since for both sides—Israel and the Islamic Republic—war is a “blessing” and a source of nourishment.

Israel, whose leaders consider any living being a legitimate target, is now—with the help of mainstream media—rolling back the global wave of opposition to the genocide in Gaza. Meanwhile, the Islamic Republic, leaning on the founding doctrine of “shed blood so our rule may endure,” is paving the way for arrests and killings of its opponents. Online, its agents are openly promoting a new round of mass executions akin to those of 1988.

All this unfolds before the eyes of a world where two dominant media poles are swallowing independent voices: one side portraying a child-killing regime’s blatant military aggression as heroic, and the other concealing the repressive face of the Islamic Republic under the banner of defending the homeland.

The people’s joy at the death of their oppressors must not be mistaken for welcoming an invasion of their land and lives.

But how, under the suffocating grip of state censorship, the anxiety and danger of war, and media bombardment, can the people find and raise their true voice?

How can they mobilize their immense solidarity and strength to support one another?

How can they devise a way to halt this killing machine?

Neither the foreign aggressor nor the domestic oppressor has the right to usurp the people’s agency and will in determining their own fate. It is every nation’s right to resist an invasion of its land, just as it is every nation’s right to reject a freedom-crushing regime.

The world’s silence in the face of this aggression—under the pretext of Iran’s tyrannical and reckless government—will only deepen the catastrophe.

The Iranian Writers’ Association condemns Israel’s blatant aggression against Iranian soil and calls upon freedom-seeking writers, intellectuals, and allied institutions in Iran and around the world to fulfill their true, enlightening roles.

They must break the media-imposed polarization and help amplify the independent voice of the people, and strengthen their struggle for freedom.

Iranian Writers’ Association
June 15, 2025

Kära vänner och kära kamrater,

Krigen i Ukraina och Palestina återspeglar en växande global konflikt – möjligen ett förstadium till ett tredje världskrig. Politiskt medvetna arbetare bör analysera de grundläggande orsakerna genom ett proletärt, marxist-leninistiskt tankesätt. Att förstå dessa djupare dynamiker är avgörande även för aktivister, demokrater och antifascister i deras arbete för att bygga effektiva lokala strategier i ett imperialistiskt världssystem.

I Ukraina är konflikten tydlig: Nato, drivna av västerländska monopol, har sökt expansion österut sen Sovjetunionens kollaps – återspeglat i uppdelningen av stater som Jugoslavien, med Ukraina näst på tur. Som svar har ett återuppståndet imperialistiskt Ryssland invaderat för att försvara sina intressen.

Detta är en kollision mellan rivaliserande imperialistiska makter, öst och väst – där vanliga människor bär kostnaden i liv, förstörelse och krigsfinansierande skatter.

Kriget i Palestina är mer komplext. För att förstå det, behöver vi titta på två faser: det palestinska folkets ursprungliga gräsrotskamp, som måste återupplivas, och den senare framväxten av Hamas och Islamiska jihad – uppbackade av nya imperialistiska makter – vilka måste tryckas tillbaka.

För att inte bli för långrandiga, kommer vi skissa upp fem marxist-leninistiska nyckelsynpunkter på konflikten. Varje titel pekar mot en djupare analys, som kan utforskas vidare. Tillsammans formar de ett avgörande ramverk för att förstå kriget.

1. Till försvar för den palestinska frihetskampen och ett fördömande av Israels imperialistiska aggression i Gaza

7 oktober-attacken 2023 representerade inte idealen inom den palestinska frihetskampen – den orkestrerades av nya imperialistiska makter som Iran för att använda Gaza som en front mot Israel. Gazas folk har burit den fulla kostnaden. Hamas och Islamiska Jihad, uppbackade av Iran, Turkiet och Qatar, tjänar utländska agendor snarare än den palestinska saken. Till skillnad från äkta folkliga kamper – som i Stalingrad eller Kobane – lämnades Gazas folk obeväpnade och exponerade, medan islamiska krigare höll sig gömda, vilket avslöjar hur djupt frånkopplade dessa grupper är från folket.

Å andra sidan, så hävdar den fascistiska israeliska armén att de enbart slåss mot Hamas. En uppenbar lögn! För dem var 7 oktober-attacken en användbar ursäkt för att driva på den långsiktiga planen på etnisk rensning genom att expandera bosättningarna österut – något de redan arbetat för även under så kallade fredstider.

Faktumet att israeliska trupper förstör hem, moskéer, sjukhus och skolor visar deras aktioners sanna natur. Dessa är inte bara militära attacker – de är fascistiska våldshandlingar och folkmord mot Gazas befolkning. Låt borgerlig media heja på en av de mest brutala, fascistiska staterna vi sett – marxist-leninister har noll tolerans för fascism och vägrar alliera sig med någon fascistisk makt, oavsett vilken flagg den för.

2. Den sanna bakgrunden till kriget i Gaza – ett krig mot massorna på båda sidor

Kriget i Gaza är inte en religiös konflikt utan en produkt av staten Israels sionistiska, fascistiska agenda som imperialistisk makt, med stöd av USA och Europa, med avsikt att omforma Mellanöstern. Samtidigt strävar nya imperialistiska makter som Iran, Turkiet, Qatar och Saudiarabien efter eget inflytande, med Israel som deras huvudsakliga regionala rival. Hamas, som backas upp av några av dessa makter, representerar inte Palestinas befolkning. Som marxist-leninister ser vi inte 7 oktober-attacken som en frigörelsehandling, utan som ett sätt att tjäna österländska imperialistiska ambitioner.

Likväl har många utmålat den marxist-leninistiska synen på Hamas och Islamiska Jihad som fascistisk, och argumenterat för att taktiskt samarbete är möjligt trots skilda strategiska mål, däribland alla reformistiska ”kommunistiska” partier. Än en gång, marxism-leninismen deklarerar: ”inga samarbeten med fascister - arbetarklassrörelsens primära fiender - kommer att ingås, varken taktiska eller strategiska.”

Vi måste stå emot alla fascistiska krafter, inklusive Hamas och den israeliska staten. För de som framhärdar i sitt optimistiska tänkande vad gäller Hamas, så fastslår Hamas i sina stadgar från 1987: ”den sista timmen skulle inte komma förrän muslimerna slåss mot judarna och muslimerna dödar dem, och inte förrän judarna gömmer sig bakom en sten eller ett träd…”. Till er i den småborgerliga vänstern fortsätter Hamas stadga att deklarera: ”det kommunistiska öst… de (judarna) står bakom franska revolutionen, den kommunistiska revolutionen, och de flesta revolutioner här och var som vi har hört om”. Detta korresponderar nästan ordagrant med den fascistiska, antisemitiska propagandan om den ”judisk-bolsjevikiska världskonspirationen”.

Det finns ingen anledning att återge hur Hamas ursprungligen stöttades av den israeliska staten och USA som en reaktionär kraft i opposition mot PLO – detta faktum är väldokumenterat och talar för sig själv.

3. Den borgerliga majoritetens dubbelmoral i hanteringen av kriget mot Palestina

Apartheidkonventionen från 1973 deklarerar uttryckligen:

“Apartheid som brott… ska appliceras på följande… inhumana akter som begås med avsikten att etablera och upprätthålla dominans av en etnisk grupp över en annan etnisk grupp och systematiskt förtrycka dem…”

Den israeliska fascistiska staten och armén är klart skyldiga till dominans, systematiskt förtryck, och inhumana akter. Rädda barnen rapporterar att fler barn dödades i Gaza på tre veckor än i alla andra globala konflikter under ett år. Ändå framställer borgerlig media Israels brutalitet som självförsvar, och skänker det falsk legitimitet. Medan Putin fördöms som en krigsbrottsling skyddas Netanyahu av europeiska stater, vilket avslöjar deras dubbla standard. Israels styrande elit använder sionismen för att rättfärdiga sin imperialistiska agenda. Det är värt att nämna att sionismen fördömdes av FN 1975 i Resolution 3379 som en form av rasism och rasdiskriminering.

4. Israels rätt att existera

Marxism-leninismen stödjer det judiska folkets ovillkorliga rätt till en stat, grundad på nationellt självbestämmande. Efter förintelsen var det bara Stalins Sovjetunionen som eftersträvade en genuin socialistisk, solidaritetsbaserad utrikespolitik. På FN uttryckte utrikesministern Gromyko sitt engagemang för internationell vänskap:

“Det vore orättfärdigt att förneka det judiska folket denna rätt, särskilt mot bakgrund av allt de uthärdat under andra världskriget… varken det förflutna eller de förutsättningar som råder i Palestina kan rättfärdiga någon lösning på det palestinska problemet, varken till fördel av etablerandet av en självständig arabisk stat, utan att ta hänsyn till det judiska folkets legitima rätt, eller till fördel för etablerandet av en självständig judisk stat, som ignorerar den arabiska befolkningens legitima rätt.”

Trots influenser från reformistiska och småborgerliga krafter i den palestinska solidaritetsrörelsen, var det revolutionära Sovjetunionen först med att erkänna Israel. Men när Israel utvecklades under sionistisk kontroll, och stöttades av Storbritannien och USA, klippte Sovjetunionen banden i protest 1953. Att erkänna Israels existens betyder inte att stötta sionism, dess imperialistiska politik, eller dess ockupation.

5. Proletär internationalism: den enda källan till en lösning!

“Arbetare i alla länder, förena er!” och ”arbetare i alla länder och alla förtryckta. Förena er!” är de grundläggande marxist-leninistiska riktlinjerna även för lösningen på Palestinafrågan.

Klasskillnader, kamp och fackföreningsrörelser existerar också i Israel. Trots Hamas och Islamiska Jihads reaktionära, fascistiska slogans – uppbackade av Irans islamiska regim – stödjer vi marxist-leninister klasskampen inne i Israel och ser Israels arbetarklass som en vital komponent i att lösa den Palestinska frågan.

Årtionden av sionistiskt inflytande har påverkat den israeliska arbetarklassen djupt, men genom tålmodigt övertygande och alliansbyggande, är Marx och Engels ledande princip fortfarande applicerbar: ”Ett folk som förtrycker ett annat kan inte själva vara fria.” Frigörelsekampen i Israel måste stå i solidaritet med de förtryckta i Gaza, precis som den palestinska rörelsen måste knyta band till de israeliska massor som är kapabla att själva göra sig fria från sin fascistiska regering.

Globala protester mot Israels imperialistiska aggressioner växer, med världsomspännande massdemonstrationer – även inom Israel. Under Netanyahu-kritiska manifestationer har det viftats med palestinska flaggor utan fientlighet.

Ett socialistiskt Palestina där israeler och palestinier lever tillsammans som jämlikar är det strategiska målet för frihetskampen.

En demokratisk tvåstatslösning baserad på FN:s uppdelningsplan från 1947, med evakuering från de ockuperade territorierna av Israel och tillbakadragande av bosättarockupanter, kan bli ett övergångsstadium om man utgår från ett socialistiskt perspektiv i kampen. Arbetet för en förening av arbetarklassenighet mellan israeliska och palestinska arbetare har en nyckelroll att spela här.

Som historien visar kan vi överkomma exploatering och krig enbart genom självtillit och internationell solidaritet – rotad i proletär internationalism – och bereda vägen för en sann socialistisk framtid.

Siamak Raji
Maj 2025

* Denna pamflett är delvis baserad på broschyren ”Kämpa mot det förestående hotet om ett Mellanöstern i lågor – vilket är perspektivet på den palestinska frihetskampen?”, skriven av Monika Gärtner-Engel, Gabi Fechtner och Reinhard Funk, publicerad av Verlag Neuer Weg, februari 2024.

Dear friends and dear comrades,

The wars in Ukraine and Palestine reflect a rising global conflict—possibly the onset of World War III. Politically conscious workers must analyze their root causes through the proletarian, Marxist-Leninist mode of thinking. Understanding these deeper dynamics is crucial also for activists, democrats, and anti-fascists to build effective local strategies in an imperialist world system.

In Ukraine, the conflict is clear: NATO, driven by Western monopolies, has sought eastward expansion since the Soviet collapse—seen in the breakup of states like Yugoslavia, with Ukraine next in line. In response, a resurging imperialist Russia invaded to defend its interests before NATO advanced further.

This is a clash between rival imperialist powers, East and West—while ordinary people bear the cost in lives, destruction, and war-funded taxes.

The war in Palestine is more complex. To understand it, we need to look at two phases: the original grassroots struggle of the Palestinian masses, which must be revived, and the later rise of Hamas and Islamic Jihad—backed by new imperialist powers—which must be opposed.

Given time limits, we’ll outline five key Marxist-Leninist points on the conflict. Each title points to deeper analysis, to be explored further. Together, they form a crucial framework for understanding the war.

1. In Defense of the Palestinian Liberation Struggle and Condemnation of Israel’s Imperialist Aggression in Gaza

The October 7, 2023 attack did not represent the ideals of the Palestinian liberation struggle—it was orchestrated by new imperialist powers like Iran to use Gaza as a front against Israel. The people of Gaza bore the full cost. Hamas and Islamic Jihad, backed by Iran, Turkey, and Qatar, serve foreign agendas rather than the Palestinian cause. Unlike true people's struggles—like in Stalingrad or Kobane—the Gaza masses were left unarmed and exposed, while Islamic fighters stayed hidden, revealing a deep disconnect between these groups and the people.

On the other side, the Israeli fascist army claims it is only fighting Hamas. A clear lie! For them, the October 7 attack was a useful excuse to push forward their long-term plan of genocide expanding settlements to the east—something they were already doing even during so-called peace times.

The fact that Israeli forces are destroying homes, mosques, hospitals, and schools shows the true nature of their actions. These are not just military strikes—they are acts of fascist violence and genocide against the masses of Gaza. Let the entire bourgeois media cheer for the most brutal, fascist state ever—Marxist-Leninists have zero tolerance for fascism and refuse to side with any fascist power, no matter the banner it flies.

2. The True Background of the Gaza War – A War Against the Masses on Both Sides

The war in Gaza is not a religious conflict but a product of Israel’s Zionist-fascist agenda as an imperialist power backed by the U.S. and Europe, aiming to reshape the Middle East. Meanwhile, new imperialist powers like Iran, Turkey, the UAE, Qatar, and Saudi Arabia seek their own influence, with Israel as their main regional rival. Hamas, backed by some of these powers, does not represent the Palestinian masses. As Marxist-Leninists, we see the October 7 attack not as true liberation, but as serving eastern imperialist ambitions.

However, many have challenged the Marxist-Leninist view of Hamas or Islamic Jihad as fascist, arguing that tactical cooperation is possible despite differing strategic goals, among them all revisionist “communist parties” unanimously. Once again, Marxism-Leninism loudly declares: “there must be no cooperation with fascists, the mortal enemies of the working-class movement, neither tactically nor strategically.”

All fascist forces, including Hamas and the Israeli state, must be opposed. For those who remain optimistic, Hamas's 1987 charter clearly states: “the last hour would not come until the Muslims fight against the Jews and the Muslims would kill them, and until the Jews would hide themselves behind a stone or a tree…”. Specifically, for those petty-bourgeois leftists, the charter goes on to declare: “the communist East… they (the Jews) are behind the French revolution, the communist revolution, and most of the revolutions here and there which we have heard of”. That corresponds almost word by word to the fascist, antisemitic propaganda of the “Jewish-Bolshevik world conspiracy”.

There's no need to reiterate that Hamas was originally supported by the Israeli state and the U.S. as a reactionary force against the PLO—this fact is well-documented and speaks for itself.

3. The Hypocrisy of the Bourgeois Mainstream in Dealing with the War on Palestine

The International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid explicitly says:

“the crime of apartheid…shall apply to the following…inhuman acts of committed for the purpose of establishing and maintaining domination by one racial group of persons over any other racial group of persons and systematically oppressing them…”

The Israeli fascist state and army are clearly guilty of domination, systemic oppression, and inhumane acts. Save the Children reports more children were killed in Gaza in three weeks than in all other global conflicts over a year. Yet bourgeois media frame Israel’s brutality as self-defense, granting it false legitimacy. While Putin is condemned as a war criminal, Netanyahu is shielded by European imperialist states, revealing their double standards. Israel’s ruling elite uses Zionism to justify its imperialist agenda. It is worth mentioning that Zionism was rightly condemned by the UN in 1975 in Resolution 3379 as a form of racism and racial discrimination.

4. Israel Right of Existence

Marxism-Leninism supports the Jewish people's unconditional right to a state, grounded in national self-determination. After the Holocaust, only the Soviet Union under Stalin pursued a genuinely socialist, solidarity-based foreign policy. At the UN, Foreign Minister Gromyko expressed this commitment to international friendship:

“It would be unjustifiable to deny this right… to the Jewish people, particularly in view of all it has undergone during the second world war…neither the historic past nor the conditions prevailing in Palestine can justify any unilateral solution of the Palestine problem, either in favor of establishing an independent Arab state, without consideration for the legitimate rights of Jewish people, or in favor of the establishment of an independent Jewish state, while ignoring the legitimate rights of the Arab population.”

Despite the influence of revisionist and petty-bourgeois forces in the Palestine solidarity movement, the revolutionary Soviet Union was the first to recognize Israel. But as Israel came under Zionist control backed by the UK and USA, the USSR cut ties in 1953 in protest. Recognizing Israel’s existence does not mean endorsing Zionism, its imperialist policies, or its occupation.

5. Proletarian Internationalism: The Only Source of Solution!

“Workers of all countries, unite!” and “workers of all countries and all oppressed, Unite!” are the basic Marxist-Leninist guidelines also for the solution of the Palestine question.

Class divisions, struggles, and trade union movements also exist within Israel. Despite the reactionary, fascist slogans of Hamas and Islamic Jihad—backed by Iran's Islamic regime—we Marxist-Leninists support the class struggle inside Israel, viewing the Israeli proletariat as a vital component in resolving the Palestinian question.

Decades of Zionist influence have deeply affected the Israeli working class, but through patient persuasion and alliance-building, the guiding principle since Marx and Engels still applies: “A people that oppresses another cannot itself be free.” The liberation struggle in Israel must stand in solidarity with the oppressed in Palestine, just as the Palestinian movement must connect with the Israeli masses capable of toppling their own fascist rulers.

Global protests against Israel’s imperialist aggression are growing, with mass demonstrations worldwide—even within Israel. In anti-Netanyahu rallies there, Palestinian flags have been waved without hostility.

A socialist Palestine in which Israelis and Palestinians live together as equal is the strategic goal of the liberation struggle there.

A democratic two-state solution based on the UN partition plan of 1947, with the evacuation of the occupied territories by Israel and withdrawal of the settler-occupiers, can be an intermediate stage if it is fought for with a socialist perspective. The forging of working-class unity between Israeli and Palestinian workers has a key role to play here.

As history shows, only through self-reliance and international solidarity—rooted in proletarian internationalism—can we overcome exploitation and war, and pave the way for a truly socialist future.

Siamak Raji
May 2025

* The current pamphlet is partly based on the brochure “Fight against the threatening conflagration in the Middle East – What Is the Perspective of the Palestinian Liberation Struggle?”, Written by Monika Gärtner-Engel, Gabi Fechtner, Reinhard Funk, Published by Verlag Neuer Weg, February 2024.

Där ifrågasättandet är en synd, där skriver jag

Liakat Limon

Jag kommer från en annan verklighet. Mitt land är Bangladesh, ett tätbefolkat land som sjuder av liv och har en rik historia; men samtidigt en plats som drunknar i en bister verklighet präglad av religiös fundamentalism, politiskt förfall och bristande jämställdhet. I mitt hemland har många offrat livet för rätten att uttrycka sig fritt. Än idag innebär att skriva att frukta för sitt liv. Jag har också kämpat, så till den grad att jag suttit fängslad i flera år.

Idag befinner jag mig i en fridfull svensk stad där människor kan leva fritt precis som de är, där det inte är ett brott att ställa frågor, utan en medborgerlig plikt. Men det är inte bara mitt land som lider, det finns många andra länder, såsom Afghanistan, Irak, Syrien, Libanon, Myanmar, som är fast i liknande eller värre situationer.

1. Kvinnans kropp, samhällets regler

I mitt land förväntas kvinnor vara ”hemmafruar”, ”sedesamma hustrur” eller ”blyga döttrar”. Innan jag öppet kunde protestera mot dessa orättvisor var jag hela tiden orolig för hur samhället skulle döma min fru – vad hon hade på sig, vart hon gick. Det var sådant som samhället ansåg sig ha rätt att bestämma.

Att se kvinnor i skolan, på universitetet eller på gatan gör många obehagliga till mods. En gång blev jag attackerad bara för att ha burit shorts. Om en mans klädsel kan orsaka den typen av reaktion, föreställ er då vad kvinnor tvingas genomlida.

I Bangladesh samspelar stat, religion och familj för att hålla kvinnan i hemmet. Trots det har jag sett beväpnade kvinnor patrullera gränsen, kvinnor dirigera trafik under stekande sol och kvinnor som modigt står upp för sina rättigheter i demonstrationer.

Men deras färd är kantad av hinder. De attackeras med syra, de våldtas och, när de söker rättvisa, får de höra: ”Det var ditt eget fel.” Deras röster tystas eftersom samhället inte vill att kvinnor ”talar för mycket”.

1. Genus är inte ett binärt koncept

Jag kommer ihåg hur någon frågade min vän: ”Varför beter du dig som en flicka?” eller ”Varför pratar du som en pojke?” Han blev till och med misshandlad för sitt sätt att vara. Det var då jag förstod – hur man går, pratar, klär sig måste överensstämma med rådande könsnormer, annars blir man straffad.

De som identifierar sig som trans, icke-binära eller queer behandlas som brottslingar för sin blotta existens.

När jag kom till Sverige upplevde jag för första gången hur ett land kan bejaka olika könsidentiteter. Det finns speciell hälso- och sjukvård för transpersoner här och icke-binära har rättigheter.

Men därhemma? Överallt, från skolor till sjukhus, förlöjligas de. Men genus är inte ett binärt koncept. Det är ett brett spektrum av upplevda erfarenheter. Att respektera det spektrumet är ett tecken på ett civiliserat samhälle.

1. Demokratins låga flämtar i det politiska förfallet

En gång i tiden demonstrerade vi för rättigheter, för demokrati och för mänsklig värdighet, men i mitt land har nu politik blivit ett verktyg för att hålla sig kvar vid makten. Avvikande röster tystas, journalister försvinner och partiknutna studentorganisationer fungerar som en brutal milis på universiteten. Att kämpa mot en främmande makt är lättare, det är vad vi kallar revolution. Men att bekämpa orättvisor i det egna landet och inom den egna kulturen är mycket svårare.

Vårt samhälle och vår politiska ideologi tolererar inte avvikande åsikter. Nya idéer betraktas som hot.

Om en författare kritiserar regeringen förbjuds författarens böcker. En konstnär som gestaltar sociala orättvisor stämplas som statsfientlig.

Politik är inte längre ett medel för rättvisa, utan ett vapen för att ingjuta rädsla. Jag undrar vilka avtryck detta politiska armod kommer att lämna på nästa generation?

1. Religion som vapen

En gång i tiden lärde mig religionen kärlek och medlidande. Det var det som var kärnan i min andliga bildning. Men när jag nu ser hur man slår ihjäl barn i religionens namn, utlyser fatwas på grund av kvinnors sätt att klä sig eller utövar grymt våld mot människor med annan tro frågar jag mig: Är det här verkligen religion?

I mitt land handlar religiös fundamentalism inte bara om vantolkningar, utan är tätt sammanflätad med politik. Religionen har blivit ett medel för kontroll och, för somliga, viktigare än själva konstitutionen.

Religionsfrihet borde innebära att kunna leva enligt sin tro. Men i Bangladesh mördas människor som praktiserar andra religioner. Till och med skillnader inom en och samma religion kan föranleda våldsamma attacker på religiösa samlingsplatser.

Bangladesh är ett muslimskt land. Enligt muslimsk lag ärver kvinnor bara hälften av männens arvedel. Även om det inte står i lagen, gör det sociala trycket att kvinnor inte kan gå utanför hemmet utan en manlig följeslagare. Offentlig lynchning av kvinnor förekommer fortfarande.

Preventivmedel ses som haram. I ett [till ytan] litet land med över 180 miljoner invånare fortsätter befolkningen att öka okontrollerat. Månggifte uppmuntras. Som ett exempel har min farbror och faster elva barn. Dom tror att utbildning är detsamma som att lära sig religiösa texter utantill. Den typen av inställning är vanlig i muslimska samhällen.

En blint religiös och fundamentalistisk person kan utgöra en fara för samhället. I Sverige, för inte så länge sedan, sköts en man vid namn Salwan Momika till döds efter att ha bränt koranen. Jag varken försvarar eller fördömer hans handlande, men kanske hade han farit illa under koranens tyngd. Hans död visar att, för vissa, betyder känslorna mer än lagen.

Varje dag skräller religiöst hat ur megafonerna. Hets mot hinduer, kristna, buddhister och judar är normaliserat.

På gatorna kan man se hundar som saknar ben eller som är skinnflådda eftersom någon har hällt kokande vatten på dem utan någon egentlig anledning. I muslimska samhällen anses hunden vara oren. Att kalla någon ”en hunds avkomma” är en förolämpning.

I civiliserade samhällen kan man inte föreställa sig en sådan grymhet. Men för oss är det vardag. Jag är inte emot religion, men jag står för en religion som lär ut kärlek. Hat, grymhet och våld i religionens namn – för mig är det själva antitesen till religion.

1. Yttrandefrihet: en okränkbar rättighet i ett fritt land

I Sverige sa någon till mig, för första gången i mitt liv: ”Ditt skrivande är viktigt.” ”Säg det du behöver säga.” För första gången darrade inte min penna av rädsla, utan av den tyngd som kommer av kärlek och respekt.

I Bangladesh kunde jag inte skriva det jag ville. I Sverige kan jag äntligen fritt uttrycka mina ord.

Yttrandefrihet är inte bara en rättighet, det är grunden till vår existens. När människor tillåts dela sina erfarenheter börjar samhället förändras. Men om att uttrycka sin åsikt ses som ett hot är samhället redan på väg mot självutplåning.

Regeringar i demokratiska länder tillåter fortfarande fundamentalister att verka för att vinna röster. Som en följd av detta minskar antalet progressiva röster i samhället. Jag är inte emot demokrati, men jag vill att starka civiliserade länder öppnar ögonen. De måste sätta rättvisa framför geopolitiska intressen. De måste sätta press på repressiva stater att upprätthålla mänskliga rättigheter.

Människor mördas fortfarande för sin tro, för sina idéer eller för sin politiska övertygelse. Till och med inom en och samma religion kan oliktänkande vålla blodspillan på heliga platser.

Sammanfattning

Varje ord i det här blogginlägget kommer från mitt hjärta. Jag ser världen genom två länders kulturella perspektiv, ett av dem försökte förtrycka mig, det andra gav mig vingar. Jag vill att mina ord ska bygga broar mellan Öst och Väst, religion och rättigheter, genus och språk, där allt detta möts och skapar en djupare medmänsklighet.

Vill vi förändra samhället måste vi börja med att ställa frågor. Och det är just därför jag skriver, för jag vet att:

Ett samhälle som inte ställer frågor vandrar tyst mot sin egen undergång.

Where Questioning is a Sin, I Write

Liakat Limon

I come from a different reality. My country is Bangladesh—a densely populated, vibrant land rich in history; but at the same time, a place drowning in the harsh realities of religious fundamentalism, political decay, and gender inequality. In my homeland, many have sacrificed their lives for the right to express themselves. Even today, one must carry the fear of death simply for the act of writing. I, too, have struggled—so much so that I spent several years in prison.

Today, I sit in a quiet Swedish town where people live freely in their identities, where asking questions is not a crime but a civic duty. And it’s not just my country that suffers—there are many others like Afghanistan, Iraq, Iran, Syria, Lebanon, Myanmar, and more, trapped in similar or worse realities.

1. A Woman’s Body, A Society’s Rulebook

In my country, a woman is expected to be a “housewife,” a “modest wife,” or a “shy daughter.” Before I could speak out against injustice, I had to live in constant fear of how society might judge my wife—what she would wear, where she would go. These are decisions society thinks it has the right to make.

Seeing women in schools, colleges, or on the streets is still uncomfortable for many. Once, I was physically assaulted just for wearing shorts. If a man’s clothing can provoke such a reaction, imagine what women endure.

In Bangladesh, the state, religion, and family often work together to keep women confined within the home. And yet, I have seen women carry rifles to guard borders, direct traffic under the burning sun, and stand boldly in protests demanding their rights.

But their journey is full of obstacles. They are attacked with acid, raped, and when they seek justice, they are told: “You brought it upon yourself.” Their voices are silenced, because society doesn’t want women to “talk too much.”

1. Different Genders, Singular Voice

I remember hearing someone tell my friend, “Why do you act like a girl?” or “Why do you talk like a boy?” He was even assaulted for his behavior. That’s when I understood—how people walk, talk, or dress must align with fixed gender norms, or they will be punished.

Those who identify as transgender, non-binary, or queer are treated like criminals simply for breathing freely.

When I arrived in Sweden, I felt for the first time how a country can honor gender identity. There are healthcare services for transgender people here, and non-binary identities are legally recognized.

But back home? From school to hospitals, they are ridiculed everywhere. Gender is not a binary concept. It is a wide spectrum of lived experience. And respecting that spectrum is the sign of a civilized nation.

1. Gasping Democracy Amid Political Decay

We once protested for rights, for democracy, for human dignity. But now, politics in my country has become a tool for holding onto power. Dissenting voices are silenced, journalists go missing, and student wings of political parties act as violent enforcers on campuses.

Fighting a foreign enemy is easier—that’s what we call revolution. But standing up to injustice within your own country and culture? That is far more painful.

Our society and political ideology cannot tolerate differing opinions. New ideas are treated as threats.

If a writer criticizes the government, their books are banned. If an artist depicts social injustice, they are branded “anti-state.” Politics is no longer a vehicle for justice—it has become a weapon of fear. I wonder, what kind of legacy will this political poverty leave for the next generation?

1. Religion as a Weapon

Religion once taught me love and compassion—that was the essence of my childhood spiritual teachings. But when I now see children beaten to death in the name of religion, fatwas issued on women’s clothing, or cruel violence against people with different beliefs—I ask myself, is this really religion?

In my country, religious fundamentalism is not just about misinterpretation—it’s deeply intertwined with state politics. Religion has become a tool of control, bigger than the constitution itself in the eyes of some.

Religious freedom should mean living as one believes. But in Bangladesh, people are murdered for following different faiths. Even differences within the same religion can provoke violent attacks on places of worship.

Bangladesh is a Muslim-majority country. According to religious doctrine, women receive only half the inheritance of men. Though not legally mandated, society pressures women not to go outside without a male guardian. Public beatings of women still occur.

Contraception is declared haram. In a small country of over 180 million people, unchecked population growth continues. Polygamy is encouraged. For instance, my own uncle and aunt have eleven children. They believe education means memorizing religious texts. Such attitudes are common in Muslim-majority societies.

A blindly religious, fundamentalist person can be a danger to society. Recently, in Sweden, a man named Salwan Momika was shot dead for burning the Quran. I’m not defending or condemning his act—but maybe he had suffered deeply under the weight of that book. Killing him proved that, to some, their emotions matter more than the law.

Every day, religious hatred is blared through loudspeakers. Hate speech against Hindus, Christians, Buddhists, and Jews is normalized.

On the streets, dogs are seen with legs missing, skin peeled off—boiled water poured on them for no reason. In Muslim societies, dogs are considered filthy. Even humans are insulted by being called “son of a dog.”

Civilized societies cannot even imagine such cruelty. But this is our reality. I am not anti-religion. I stand for a religion that teaches love. Hatred, cruelty, and violence in the name of religion—that, to me, is irreligion.

1. Freedom of Speech: The Untouchable Right of a Free Nation

In Sweden, for the first time in my life, someone said to me: “Your writing is important.” “Say what you need to say.” For the first time, my pen didn’t tremble—not from fear, but from the weight of love and respect.

In Bangladesh, I couldn’t write what I wanted. In Sweden, I finally write those words freely.

Freedom of speech is not just a right—it is the foundation of our existence. When people are allowed to share their experiences, society begins to change. But when speaking up is seen as a threat, that society is already on the path to self-destruction.

In democratic nations, governments still enable fundamentalists just to secure votes. As a result, the number of progressive voices is shrinking. I am not against democracy—but I want powerful, civilized countries to notice. They must prioritize justice over geopolitical interests. They must pressure oppressive nations to uphold human rights.

People are still murdered for their faith, their ideas, or their political beliefs. Even within one religion, differing views can lead to bloodshed inside sacred spaces.

Conclusion

Every sentence of this blog comes from my soul. I view the world through the cultural realities of two nations—one tried to suppress me, the other gave me wings. I want my writing to become a bridge where East and West, religion and rights, gender and language—all meet to form a deeper humanity.

If we want to change society, we must start by asking questions. And that is exactly what I write—for I know:

A society that fears questions walks silently toward its own destruction.

Den 27 mars greps och arresterades Dagens ETC:s reporter Joakim Medin på Istanbuls flygplats. Medin hade rest till Istanbul för att bevaka de protester som bröt ut den 19 mars. Han anhölls under åtalspunkterna “medlemskap i terroristorganisation” och “förolämpning av presidenten”.

Det officiella uttalandet från den turkiska kommunikationsmyndigheten framhöll att arresteringen av Medin inte vilade på hans journalistiska aktivitet, utan att han var anhållen i samband med en utredning av en protestaktion mot presidenten R. T. Erdoğan, som organiserats av Rojavakommittéerna i Stockholm den 11 januari 2023.

Den process som inleddes med en utredning av journalisten Joakim Medin och som resulterade i hans arrestering den 27 mars är tyvärr inte ett exceptionellt fall i Turkiet. Alla journalister i Turkiet, förutom de som arbetar för regeringslojala massmedier, försöker utföra sitt arbete i skuggan av utredningar, häktningar, arresteringar och till och med döden.

För att bättre förstå den situation som många journalister lever under och verkar inom i Turkiet, ett land som ligger i bottenskiktet av världens pressfrihetsindex, är det värt att analysera Joakim Medins fall i detalj.

Utredningsprocessen

Utredningen som ledde till att Joakim Medin arresterades, anklagad för “medlemskap i terroristorganisation” och “förolämpning av presidenten”, baserades på Rojavakommittéernas anti-Erdoğanprotest i Stockholm. Rojavakommittéerna har i ett uttalande meddelat att Joakim inte var delaktig i protesten.

Joakim, som rapporterar om politiska skeenden i många länder – såsom Palestina, Ukraina, Turkiet och Syrien – genom att analysera de samverkande dynamikerna i dessa länder, har också skrivit otaliga nyhetsrapporter och artiklar om den nuvarande politiska situationen för kurder. Det är ett välkänt faktum att Turkiets aggressiva politik gentemot kurderna inte begränsas till de egna gränserna, utan sträcker sig mot kurdiska grupper i Syrien och Irak. Utredningen av Joakim baseras på hans kritiska journalistisk, som inte väjt för detta faktum.

Medin utsätts nu för den sorts behandling som journalister som kritiserar den nuvarande regeringens politik gentemot kurder ofta genomgår. Som ett resultat av detta spenderar många turkiska journalister en stor del av sin tid i rätten, eller häktas, oförmögna att utföra sitt arbete.

Förhör

Dagens ETC publicerade en artikel den 31 mars som beskrev händelseförloppet efter att Joakim Medin landat i Istanbul. Genom den fick vi reda på att Medin greps på flygplatsen, togs in till förhör och omedelbart därpå arresterades.

Joakim Medin, som inte försågs med en tolk, fick föra sin talan med hjälp av Google translate. Det är inte första gången Medin har befunnit sig i denna situation. Inte heller är ovanligt för andra anklagade. Otaliga kurdiska journalister, aktivister och politiker i Turkiet kämpar med att försvara sig själva på kurdiska i rätten, men kan inte på grund av att de inte får tillgång till en tolk.

Turkiska domstolar långt ifrån självständiga och fristående, då de inte drar sig för att okritiskt upprepa tidigare utlåtanden eller domar. Domstolssystemet, sm har blivit synonymt med den sittande regeringen – särskilt under AKP - utfärdar sin domar baserade på AKP:s motiv.

Som tillägg till detta är häktning utan rättegång inte ovanligt i fall som gäller journalister, aktivister och politiker. Under häktningstiden i fängelse pågår den förberedande utredningen och denna process kan ta mellan ett och fyra år. Kort sagt, i Turkiet kan man sitta fängslad i upp till fyra år utan dom, i väntan på att prövas.

Med tanke på att Joakim Medin dessutom ska upp i häktesförhandling, är det inte omöjligt att han blir kvar i fängelset i fyra år utan att ha dömts för något brott.

Mediemåltavla

En annan roll i det system som oppositionella journalister i Turkiet ställs inför är den som spelas av massmedia. Likt en megafon för AKP-regeringen deklarerar massmedier genom artiklar och reportage odömda personer skyldiga, eller attackerar oppositionella journalister genom att stämpla dem som “terrorister”, “förrädare”, “landsfiender”, “agenter”, etc. På samma sätt som domstolsväsendet till fullo implementerar AKP:s beslut, så lånar sig massmedier som kanal för AKP:s propaganda.

Faktum är att tidningen Aydınlık, som är en välkänd högernationalistisk tidning i Turkiet, i rapporteringen om Joakim Medin intervjuade Christian Peterson, en mediaaktivist med bakgrund i det nazistiska och terrorstämplade Nordiska motståndsrörelsen, och spred hans desinformation.

Journalistik är inte ett brott

Joakim befinner sig i Marmara-fängelset (tidigare känt som Silivri-fängelset), vilket president Erdoğan använt som hot mot alla oppositionsgrupper under parollen “Silivri är kallt”. Där är han under samma tak som otaliga andra fångar, så som människorättsaktivisten Osman Kavala, samt människorättsaktivisten och advokaten Can Atalay, som hotas av ett livstidsstraff.

Tio journalister har häktats i Turkiet under protesterna mot AKP och Erdoğan sedan den 19 mars, vilket innebär att totalt 16 journalister sitter fängslade, bland dem Joakim Medin. Turkiet drar sig inte heller för att attackera journalister utanför sina egna gränser. I Syrien, där Joakim arresterades av regimstyrkor 2015 när han rapporterade inifrån den kurdiska demokratiska autonoma regionen Rojava, har två kurdiska journalister mördats under en turkisk militäroperation i december 2024.

Kort sagt, Joakim Medin är fängslad i ett land där kritik, skrivande och att stå upp för sanningen är kriminaliserat.

Varje ord vi uttalar och varje protest vi organiserar för hans frigivning är ett försvar för pressfriheten, yttrandefriheten och demokratin. Varje brev eller vykort vi skriver till Joakim är en viktig handling för att visa vår solidaritet, och för att ge honom styrka i hans nuvarande omständigheter.

Journalistik är inte ett brott!

Frige Joakim Medin!

Undertecknat:
Det fria ordets hus
Växjö konsthall
Amnesty lokalförening Växjö
Svenska Freds i Kronoberg
Kronoberg för fred och allisanfrihet

Dagen ETC reporter Joakim Medin, who travelled to Istanbul to cover the protests in Turkey since March 19th, was detained and arrested at Istanbul Airport on March 27th. Joakim Medin was arrested on charges of ‘being a member of a terrorist organisation’ and ‘insulting the president’.

The official statement issued by the Turkish Presidential Communications Directorate's Counter Disinformation Centre stated that Joakim's arrest had nothing to do with his journalistic activities, and that he was arrested in connection with an investigation into a protest against President R.T. Erdoğan organised by the Rojava Committee in Stockholm on January 11th 2023.

The process leading from the investigation against journalist Joakim Medin to his detention and arrest on March 27th is unfortunately not an exceptional case in Turkey. All journalists in Turkey, except those working for the pro-government mainstream media, are trying to do their job under the shadow of investigations, detentions, arrests and even death.

In order to better understand the situation faced by journalists in Turkey, which ranks in the bottom layer in the world press freedom index, it would be useful to analyse Joakim Medin's case step by step.

The investigation process

The investigation that led to Joakim Medin's arrest on charges of ‘being a member of a terrorist organisation’ and ‘insulting the president’ was based on the Rojava Committee, which organised the anti-Erdoğan protest in Stockholm, announcing in a statement that Joakim had no connection with the protest.

Joakim, who reports on political developments in many countries such as Palestine, Ukraine, Turkey and Syria by evaluating all the dynamics in these countries, has also written many news reports and articles on the current political situation of the Kurds. It is a well-known fact that Turkey's aggressive policies towards the Kurds are not limited to its own borders, but also extend to the Kurds in Syria and Iraq. The investigation against Joakim stems from his adoption of critical journalism by not ignoring this fact.

Joakim Medin is facing the type of investigations that journalists who criticise the Kurdish policies of the current government in Turkey often face. As a result of these investigations, many journalists in Turkey spend much of their time in court or are detained and unable to practise their profession.

Defence-trial

Dagen ETC newspaper published an article on March 31th detailing the process Joakim Medin went through after his arrival in Istanbul. In this article we learnt that Joakim was detained at the airport, then referred to court for arrest and was quickly arrested.

Joakim Medin, who was not provided with a translator, gave his defence with the help of ‘google translate’. This is not the first time Joakim has faced this situation! Many Kurdish journalists, activists and politicians in Turkey are struggling to defend themselves in Kurdish in court and are unable to do so because they are not provided with an interpreter.

On the other hand, the courts in Turkey are far from the independence of the judiciary, as they do not go beyond parodying a previous judgement. The legal system, which has become identified with the current government, especially during the AKP era, determines all decisions based on the AKP's motives.

Moreover, pre-trial detention is quite common in the trials of journalists, activists and politicians. During the time spent in prison, the preparation of the case file continues and this process can last from 1 to 4 years. In short, in Turkey it is possible to stay in prison for up to 4 years without receiving any punishment, just waiting to be tried.

Considering that Joakim Medin is also being tried in pre-trial detention, we can take into consideration that he can stay in prison for up to 4 years without receiving any punishment.

Media targeting

Another part of the role played by the judicial system against opposition journalists in Turkey is played by the mainstream media. Acting as the mouthpiece of the AKP government, the mainstream media, through its news reports, declares the unproven guilty guilty or targets opposition journalists by labelling them as ‘terrorists’, “traitors”, ‘enemies of the motherland’, ‘agents’, etc. Thus, just as the judicial system fully implements the AKP's decisions, the mainstream media also serves as AKP propaganda. Thus, just as the judiciary system fully implements the AKP's decisions, the mainstream media also undertakes AKP propaganda.

In fact, Aydınlık newspaper, which is known as a right-wing nationalist newspaper in Turkey, interviewed Christian Peterson, a media activist with a political background in the Nazi-leaning and terrorist-labelled Nordic Resistance Movement (NRM), in its report on Joakim Medin and spread disinformation.

Journalism is not a crime

Joakim, who is in Marmara Prison, formerly known as Silivri Prison, which President Erdoğan has used as a threat to all opposition groups as ‘Silivri is cold’, is under the same roof with many other prisoners such as human rights defender Osman Kavala, human rights defender and lawyer Can Atalay, who is currently on trial with a life sentence.

On the other hand, 10 journalists have been detained during the anti-AKP-Erdoğan protests in Turkey since March 19th, making a total of 16 journalists in prison, including journalist Joakim Medin. Turkey is no stranger to attacking journalists outside of their own borders either. In Syria, where Joakim was in the region in 2015 to report on the Democratic Autonomous Administration Region of Northern and Eastern Syria (Rojava) and was arrested by regime forces, 2 Kurdish journalists were killed in a Turkish military operation in December 2024.

In short, Joakim Medin is imprisoned in a country where criticism, writing and defending the truth are criminalised.

Every word we say and every protest we organise for his release means defending freedom of the press, freedom of thought, freedom of expression and democracy. Every letter or card we write to Joakim is important to show solidarity with him and to give him strength in his current circumstances.

Journalism is not a crime!

Free Joakim Medin!

Türkiye’de 19 Mart’tan beri devam eden protestoları haber yapmak üzere İstanbul’a giden Dagen ETC muhabiri Joakim Medin 27 Mart günü İstanbul Havaalanı’nında gözaltına alındı ve tutuklandı. Joakim Medin’in tutuklanma gerekçesi olarak “terör örgütü üyesi olmak” ve “cumhurbaşkanına hakaret etmek” iddiaları sunuldu.

Türkiye’de Cumhurbaşkanlığı İletişim Başkanlığı Dezenformasyonla Mücadele Merkezi tarafından yapılan resmi açıklamada Joakim’in tutuklanmasının gazetecilik faaliyetleri ile bir ilgisinin olmadığı, Rojava Komitesi tarafından 11 Ocak 2023 tarihinde Stockholm’de gerçekleştirilen cumhurbaşkanı R.T.Erdoğan karşıtı bir protesto eylemi nedeniyle açılan bir soruşturma nedeniyle tutuklandığı belirtildi.

Gazeteci Joakim Medin’in hakkında açılan soruşturmadan 27 Mart’ta gözaltına alınıp tutuklanmasına giden süreç, Türkiye’de ne yazık ki istisnai bir durum değil. Türkiye’de hükümet yanlısı ana akım medya çalışanı dışındaki tüm gazeteciler soruşturmalar, gözaltılar, tutuklamalar ve hatta ölümün gölgesi altında mesleklerini yapmaya çalışıyorlar.

Dünya basın özgürlüğü endeksinde son sıralamalarda yer alan Türkiye’de gazetecilerin karşı karşıya oldukları durumu daha iyi anlamak için Joakim Medin’in sürecini adım adım incelemek faydalı olacaktır.

Soruşturma süreci

Joakim Medin’in “terör örgütü üyesi olmak” ve “cumhurbaşkanına hakaret etmek” iddiaları tutuklanmasına sebep olan soruşturmanın dayanağını oluşturan Stockholm’deki Erdoğan karşıtı protestoyu organize eden Rojava Komitesi yaptığı açıklamada Joakim’in protesto ile hiçbir ilişkisinin olmadığını duyurduğunu aklımızda tutarak devam edelim.

Filistin, Ukrayna, Türkiye, Suriye gibi pek çok ülkedeki politik gelişmeleri ülkelerdeki tüm dinamikleri değerlendirerek haberleştiren Joakim, bu bağlamda Kürtlerin mevcut politik durumuna ilişkin de pek çok haber ve makale yazmıştır. Türkiye’nin sadece kendi ülke sınırları ile sınırlı kalmayan, Suriye ile Irak’taki Kürtlere de uzanan Kürtlere dönük saldırgan politikaları bilinen bir gerçektir. Joakim hakkında açılan soruşturma, onun bu gerçeği görmezden gelmeyerek eleştirel gazeteciliği benimsemesinden kaynaklıdır.

Joakim Medin, Türkiye’de mevcut hükümetin Kürt politikalarını eleştiren gazetecilerin sıklıkla karşılaştığı bir soruşturma türüyle karşı karşıyadır. Bu soruşturmalar nedeniyle Türkiye’de pek çok gazeteci, zamanlarının pek çok kısmını adliyede geçirmekte veya gözaltına alınarak mesleklerini yapamayacak hale getirilmektedirler.

Savunma-yargılanma

Dagen ETC gazetesi Joakim Medin’in İstanbul’a varmasının ardından yaşadığı süreci ayrıntıları ile ele alan bir yazı yayımladı. Bu yazıda Joakim’in havaalanında gözaltına alınmasının ardından tutuklanmak üzere mahkemeye sevk edildiği ve hızlı bir şekilde tutuklandığını öğrenmiş olduk.

Kendisine bir çevirmen sağlanmayan Joakim Medin’in, “google translate” yardımıyla savunmasını verdiği de avukatları tarafından verilen bilgiler arasında. Joakim’in karşılaştığı bu durum da bir ilk değil! Türkiye’de pek çok Kürt gazeteci, aktivist ve politikacı mahkemelerde Kürtçe savunma yapmak için mücadele veriyor ve kendilerine bir çevirmen verilmemesi nedeniyle savunmalarını yapamıyorlar.

Diğer yandan önceden verilen bir kararın parodisini yapmaktan öteye gidemeyen Türkiye’deki mahkemeler, yargının bağımsızlığından oldukça uzaktadır. Özellikle AKP döneminde mevcut iktidarla özdeşleşen hukuk sistemi, alınan tüm kararları AKP’nin saikleriyle belirlemektedir.

Ayrıca gazeteciler, aktivistler ve politikacıların yargılanmasında tutuklu yargılama oldukça yaygındır. Hapishanede geçirilen zaman içerisinde dava dosyasının hazırlanması sürdürülmekte ve bu süreç 1 yıldan 4 yıla kadar uzayabilmektedir. Kısacası Türkiye’de herhangi bir ceza almadan, sadece yargılanmayı bekleyerek 4 yıla kadar hapishanede kalmak mümkündür.

Joakim Medin’in de tutuklu yargılandığını düşündüğümüzde, herhangi bir ceza almaksızın 4 yıla kadar hapishanede kalabileceğini göz önünde bulundurabiliriz.

Medya ile hedef gösterilme

Türkiye’de muhalif gazetecilere karşı yargı sisteminin oynadığı rolün bir diğer parçasını da ana akım medya üstlenmektedir. AKP hükümetinin sözcülüğünü yapan ana akım medya, yaptığı haberlerle henüz suçu ispatlanmamış olanı suçlu ilan etmekte veya muhalif gazetecileri “terörist”, “hain”, “vatan düşmanı”, “ajan” gibi sıfatlarla yazarak hedefe koymaktadır. Böylece tıpkı yargı sisteminin tamamen AKP’nin kararlarını uygulaması gibi ana akım medya da AKP propagandasını üstlenmektedir.

Nitekim Türkiye’de sağcı ulusalcı bir gazete olarak bilinen Aydınlık gazetesinin Joakim Medin ile ilgili yaptığı haberde de Nazi eğilimli ve terörist etiketli Nordik Direniş Hareketi'nde (NRM) siyasi geçmişi olan bir medya aktivisti olan Christian Peterson ile röportaj yapması ve dezanformasyon yayması bunun bir parçasıdır.

Gazetecilik suç değildir

Önceki isminin Silivri Hapishanesi olması nedeniyle cumhurbaşkanı Erdoğan tarafından “Silivri soğuktur” şeklinde muhalif her kesime tehdit cümlesi olarak sunduğu Marmara Hapishanesi’nde kalan Joakim, bugün müebbet hapis cezası ile yargılanan insan hakları savunucu Osman Kavala, insan hakları savunucusu ve avukat Can Atalay gibi birçok tutuklu ile aynı çatı altındadır.

Diğer yandan 19 Mart’tan beri devam eden AKP-Erdoğan karşıtı protestolar boyunca 10 gazeteci gözaltına alındığı Türkiye’de gazeteci Joakim Medin ile birlikte toplamda 16 gazeteci hapishanede kalıyor.

Joakim’in 2015’te Kuzey ve Doğu Suriye Demokratik Özerk Yönetimi Bölgesi (Rojava)’ya dair haber yapmak için bölgede bulunduğu ve rejim güçleri tarafından tutuklandığı Suriye’de ise Aralık 2024 tarihinde 2 Kürt gazeteci Türkiye’nin askeri operasyonunda öldürüldü.

Kısacası Joakim Medin, eleştiri yapmanın, gerçekleri yazmanın ve savunmanın suç sayıldığı bir ülkede tutuklu bulunmaktadır.

Onun serbest bırakılması için söyleyeceğimiz her söz, yapacağımız her protesto basın, düşünce, ifade özgürlüğü ve demokrasiyi savunmak anlamına gelmektedir. Joakim’e yazacağımız her mektup veya kart, onunla dayanışmak ve bulunduğu koşullar içerisinde ona güç vermek için önemlidir.

Gazetecilik suç değildir!

Joakim Medin’e özgürlük!

Vad Turkiet kan lära oss, där elden som brände andra nu bränner alla?

Aslı Ceren Aslan

“Först hämtade de kommunisterna
och jag protesterade inte,
för jag var inte kommunist

Sen hämtade de fackföreningsfolket
och jag protesterade inte,
för jag tillhörde ingen fackförening

Sen hämtade de judarna
och jag protesterade inte,
för jag var ingen jude

Sen hämtade de mig
och då fanns det ingen kvar
som kunde protestera”
Martin Niemöller

På Det fria ordets hus i Växjö arrangerades den 18 mars ett evenemang med titeln ”Först hämtar de invandrarna - ytterhögerns växande makt”. Martin Niemöllers dikt ovan fanns med på affischen för att förklara varför den växande extremhögern i USA och Europa är en central fråga och vilken ideologisk grund den vilar på.

Vid evenemanget, som hälsades välkommet med en text av World Women’s Conference, där min artikel ”Det går ett spöke genom Europa och världen - fascismens spöke” och författaren Siamak Rajis artikel ”Några reflektioner över fascismen” lästes upp, försökte vi presentera vad konsekvenserna för demokratin och de mänskliga rättigheterna kan bli i Sverige inom en inte alltför avlägsen framtid om inte hatpolitiken mot invandrare konfronteras nu. Detta följdes av en föreläsning av Expo, en svensk stiftelse som grundades 1995 för att upplysa allmänheten om rasism och främlingsfientlighet.

Vad vi försökte förklara var att förtryckets och hotens politik mot dem som inte är ”vi” till slut kommer beröra ”oss” också, och att om vi inte motsätter oss denna politik kommer alla våra rättigheter och friheter kunna tas ifrån oss en efter en. Dagen efter denna händelse, den 19 mars, såg vi ett viktigt exempel på detta i Turkiet. Ekrem İmamoğlu från Istanbuls storstadskommun greps, tillsammans med 87 andra. Den 23 mars häktades dussintals personer, bland dem İmamoğlu. Innan jag talar om denna händelses relevans för syftet med det evenemang som vi anordnade i Växjö, vill jag kortfattat besvara frågan om vad som händer i Turkiet och dess innebörd.

Vad händer i Turkiet?

Den 19 mars nominerades Ekrem İmamoğlu, som greps tidigt på morgonen samma dag, av det största oppositionspartiet i parlamentet, Republikanska folkpartiet (CHP), som kandidat för valet 2028. I valet 2019, efter İmamoğlus seger mot AKP:s kandidat, hävdade AKP, med president Erdoğan i spetsen, att det förekom korruption i valurnorna och krävde att borgmästarvalet i Istanbul skulle göras om. Den högsta valnämnden godtog denna invändning och förnyade valet. Även i det andra valet gick İmamoğlu ut som vinnare. I borgmästarvalet 2024 stod resultatet fast, Ekrem İmamoğlu hade segrat.

Från 2004 fram till valet 2019 hade Istanbul en AKP-borgmästare, men det faktum att en CHP-kandidat vann valet i Istanbul handlade inte bara om att AKP förlorade väljare. Istanbul är Turkiets folkrikaste stad och har den största budgeten - AKP:s förlust här innebär att deras möjligheter att genomföra olika upphandlingar av sina kumpaner kringskärs. När vi tar hänsyn till AKP:s ansträngningar att dominera sina egna kumpaner i huvudstaden blir det inte svårt att förstå varför förlusten i valet är kritisk för dem. Till denna bild kan vi också lägga det faktum att andra städer i Turkiet också har gått från att styras av AKP till CHP.

Ekrem İmamoğlus gradvisa uppgång som politiker och det faktum att han var på väg att nomineras som kandidat mot president R.T. Erdoğan i presidentvalet 2028 inledde å andra sidan den process som ledde till att İmamoğlu anhölls den 19 mars. Dagen innan, den 18 mars, ogiltigförklarades Ekrem İmamoğlus kandidatexamen från universitetet (en kandidatexamen krävs för att få kandidera till presidentposten i Turkiet). Den 19 mars anhölls han, anklagad för att ha grundat en kriminell organisation, utpressning, mutor, bestickning, kvalificerat bedrägeri, samarbete med en terroristorganisation och korruption - strax före CHP:s primärval för presidentkandidater som skulle hållas den 23 mars.

”Lösningen finns på gatorna, inte i valurnorna”

Omedelbart efter gripandet av Imamoğlu och 87 personer i hans sällskap inleddes protester i Istanbul. Andra provinser anslöt sig till protesterna. Tusentals människor gick ut på gatorna på grund av frihetsberövandet av Imamoğlu, som innebär att miljontals människors valmöjligheter konfiskeras, men i grund och botten handlade det om den antidemokratiska politiken och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Turkiet.

Det som sticker ut i dessa protester, där polisen ingriper med tårgas och plastkulor, är den ilska som är frukten av AKP:s alla hot och deras förtryck. Denna ilska, som underblåses av att den ständigt stigande inflationen i landet gör det omöjligt för människor att tillgodose sina grundläggande behov, att det varje dag produceras ny hatpropaganda mot kvinnors och hbtqi-personers rättigheter, att lagliga rättigheter dras in, att de som är ansvariga för olika katastrofer som bränder och jordbävningar inte åtalas, att lagar som uppmanar till slakt av herrelösa djur antas och att samhällslivet direkt påverkas, är en betydande faktor i tusentals människors återkomst till gatorna, även om de försöker undertryckas med häktningar och gripanden – något som har blivit en daglig rutin. Med tanke på att det inte har förekommit så många protester på gatorna i Turkiet under de senaste 10 åren, med undantag för HBTI+- och kvinnoprotesterna, är det inte svårt att påstå att alla dessa protester sedan den 19 mars är resultatet av en ackumulerad ilska.

Å andra sidan är CHP en annan måltavla för reaktionerna. Trots frihetsberövandet av en vald borgmästare pekar CHP:s ordförande Özgür Özel på valurnorna, med andra ord - på valet som en lösning på folkets protester, trots att valens brister är den största anledningen till denna reaktion.

Det har länge varit känt att demokratin i Turkiet bara finns på papperet och att valen är ett spel med ett bestämt resultat. Faktum är att gripandet av borgmästare från Folkets demokratiska parti (HDP) och parlamentsledamöter från HDP som valts i kurdiska provinser sedan 2015, är början på den historiska linje som sträcker sig till CHP idag.

Först tog de kurder och socialister, sedan hbtqi-personer

Kurdiska politiker, journalister och människorättsaktivister har systematiskt arresterats i Turkiet sedan 2015. Anklagelserna i dessa arresteringar baseras på följande tre grunder: ”vara medlem i en terroristorganisation”, ’hjälpa en terroristorganisation’, ’göra terroristpropaganda’.

Turkiet - där det är mycket svårt att leva, att uttrycka sina tankar i skrift eller tal, att försvara sina rättigheter, men ganska lätt att bli stämplad som ”terrorist”, har steg för steg utvecklats mot denna situation under president Erdoğans AKP-partis 22-åriga styre. Det är naturligtvis omöjligt att säga att allt var frid och fröjd i Turkiet före AKP. Vi kan dock konstatera att AKP har förvandlat landet till ett skräckvälde, inte bara för en viss del av samhället, utan för hela samhället.

I Turkiet, där kurdiskhet och försvar av kurdiska rättigheter räknas som ”terrorism”, har begreppet blivit alltmer allomfattande. HBTI+-grupper räknades som organisationer, kvinnor som gick ut på gatorna för sina rättigheter den 8 mars kallades terrorister, journalister anklagades för att göra ”propaganda för terroristorganisationer” och det var inte svårt att passa in människorättsaktivister i detta ramverk. AKP har med sin polariseringspolitik gjort mångfaldsuttryck som etnisk identitet, sexuell läggning och identitet samt livsstil till det avvikande ”andra”, och samhällets tystnad har fört oss till dagens situation. När icke-kurder blundar för förföljelsen av kurder, när icke-hbtqi-personer blir hatets medlöpare, när journalister inte protesterar mot gripandet av socialistrevolutionära journalister, står de plötsligt inför det hot som först kom för att hämta ”de andra”.

Kort sagt, att inte höja rösten för HDP:s vice ordförande Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdağ, som greps 2016 och fortfarande sitter häktade, skapade grunden för det Turkiet där Ekrem İmamoğlu sitter häktad i dag.

Innan elden faller i mitten av vårt hus

När det gäller utgångspunkten för denna artikel om vad som händer i Turkiet i dag och upptakten till dessa händelser, är min avsikt inte att informera er om den politiska utvecklingen i ett annat land. Jag skriver inte heller denna artikel med förhoppning om att europeiska länder kommer införa politiska sanktioner mot Turkiet.

Precis som jag upprepade gånger har hållit tal om mänskliga rättigheter och pressfrihet i Turkiet på många skolor, universitet och olika evenemang under de tre år jag har varit i Sverige, har jag skrivit den här artikeln för att visa hur viktigt det är att skydda demokrati och mänskliga rättigheter överallt. Jag har försökt skriva om vad som kan hända om fascismens vind som just nu blåser över Amerika och Europa förvandlas till en storm.

Jag vet att det som händer i Turkiet är ett extremt exempel för Sverige i dag, men det är värt att notera att demokrati och mänskliga rättigheter inte alltid hotas av förtryck och tyranni, utan också kan nedmonteras med samhällets samtycke. Vi måste inse att högerpopulismen, som försöker få samhällets godkännande för en invandrarfientlig politik i Sverige och i hela Europa, kommer att utvidga sina ramar över tid.

Låt oss inte glömma att det inte är svårt för den eld som vi inte tror hotar oss, att falla in i mitten av våra hem. Jag vill påminna om hur viktigt det är att släcka elden i Europa, och inte minst i Sverige, medan den fortfarande är en gnista. Att motarbeta all högerpopulistisk politik utan att vänta på att den ska drabba alla är det viktigaste sättet att försvara demokrati och mänskliga rättigheter.

Aslı Ceren Aslan, Växjö april 2025

What we can learn from Turkey, where the fire that burned others now burns everyone?

“First they came for the Communists
And I did not speak out
Because I was not a Communist

Then they came for the Socialists
And I did not speak out
Because I was not a Socialist

Then they came for the trade unionists
And I did not speak out
Because I was not a trade unionist

Then they came for the Jews
And I did not speak out
Because I was not a Jew

Then they came for me
And there was no one left
To speak out for me”
Martin Niemöller

On March 18th at The House of Free Speech in Växjö, the event ”First They Come for the Migrants - The Rise of the Far Right” was organized. The poem above, by Martin Niemöller, was included on the poster to explain why the rise of the far right in the US and Europe is a central issue and the ideological foundation on which it is built.

At the event, which was greeted with a text by the World Women’s Conference, my article ”There is a ghost walking through Europe and the world - the ghost of fascism” and author Siamak Raji's article ”Some Reflections on Fascism” were read. We tried to address what the impact on democracy and human rights could be in Sweden in the not too distant future if the politics of hate against immigrants is not confronted today. The readings were followed by a lecture by Expo, a Swedish foundation established in 1995 to educate the public about racism and xenophobia.

What we endeavored to explain was that the policies of oppression and threats against those who are not ‘us’ will eventually touch ‘us’ too, and that if we do not oppose these policies, all our rights and freedoms could be taken away from us one by one. The day after this event, on March 19th, there was an important example of this in Turkey. Istanbul Metropolitan Municipality Mayor Ekrem Imamoğlu and 87 people with him were detained. On March 23rd, dozens of people, including Imamoğlu, were arrested. Before I further discuss the relevance of this matter for our intended purpose with the event in Växjö, I would like to briefly answer the question of what is happening in Turkey and the meaning of the unfolding events.

What is happening in Turkey?

On March 19th, Ekrem Imamoğlu, who was detained in the early hours of the morning, was nominated by the main opposition party in parliament, the Republican People's Party, as a candidate for the election in 2028. In the 2019 elections, Imamoğlu won against the AKP candidate, but the AKP claimed that there was corruption in the ballot boxes and demanded a rerun of the mayoral elections in Istanbul, and the Supreme Election Board accepted this objection and renewed the elections. In the second election, Imamoğlu emerged as the winner. In the mayoral elections held in 2024, the result remained: Imamoğlu won.

From 2004 until the 2019 elections, Istanbul had an AKP mayor, but the victory of a CHP candidate in the elections was not just a matter of losing voters for the AKP. Istanbul is Turkey's most populous metropolis and has the largest budget, and the AKP's loss here means that its channels for various tenders to its cronies are cancelled. When we consider the AKP's efforts to dominate its own cronies in the capital, it is not difficult to understand why the loss in the elections is critical for them. We can also add to this picture the fact that other metropolises in Turkey have also shifted from AKP to CHP.

On the other hand, the gradual rise of Ekrem Imamoğlu as a political figure and the fact that he could be nominated as an oppositional candidate to President R.T. Erdoğan in the presidential elections of 2028, started the process leading to Imamoğlu's detention on March 19th. On March 18th, just before the CHP's presidential primary elections scheduled for March 23rd, Ekrem Imamoğlu's university bachelor's degree was cancelled (a bachelor's degree is required for presidential candidacy in Turkey) and on March 19th he was detained on charges of being the founder of a criminal organization, extortion, bribery, qualified fraud, collaboration with a terrorist organization and corruption.

‘The solution is not in the ballot box, but on the streets’

Immediately after the detention of Imamoğlu and 87 people accompanying him, protests erupted in Istanbul and other provinces joined. Thousands of people took to the streets to protest against the detention of Imamoğlu, a seizure of the electoral will of millions of people, but the main cause of the protests was the anti-democratic policies and human rights violations in Turkey.

What stands out in these protests, in which the police intervenes with tear gas and plastic bullets, is the anger created by all the oppression and intimidation policies of the AKP. This anger is fueled by the facts that the constantly rising inflation in the country makes it impossible for people to reach their basic needs, that new hate speech is produced every day attacking women's and LGBTI+ rights, that legal rights are withdrawn, that those responsible for various disasters such as fires and earthquakes are not prosecuted, that laws inviting the slaughter of stray animals are enacted, and that the lifestyle of the society is directly interfered with. This is a crucial factor in the return of thousands of people to the streets, even though it is suppressed with detentions and arrests that have become a daily routine. Considering that there have not been such crowded protests on the streets in Turkey for the last 10 years, except for the protests of LGBTI+ and women, it is not hard to argue that all these protests since March 19th are the result of an accumulated anger.

On the other hand, another target of the protests is CHP. Despite the detention of an elected mayor, CHP Chairman Özgür Özel pointed to the ballot box, in other words the elections, as a solution and alternative for the crowds taking to the streets – despite electoral failure being the biggest reason for this reaction. It has been known for a long time that democracy in Turkey is only on paper and that elections are a game with a certain outcome. As a matter of fact, the arrest of the mayors of the Peoples' Democratic Party (HDP) and HDP MPs elected in Kurdish provinces since 2015, is the beginning of a historical trajectory extending to the CHP today.

First they came for the Kurds and the socialists, then the LGBTI+s

Kurdish politicians, journalists and human rights activists have been systematically arrested in Turkey since 2015. The accusations in these arrests are based on the following three grounds: ‘being a member of a terrorist organization’, “aiding a terrorist organization”, “making terrorist propaganda”.

Turkey, where it is very difficult to live, to express one's thoughts by writing or speaking and to defend one's rights, but where it is quite easy to be labelled a ‘terrorist’, has progressed step by step to this state of affairs during the 22-year rule of President Erdoğan's AKP party. Of course, it is impossible to say that everything was rosy in pre-AKP Turkey. However, we can see that AKP Turkey has turned the country into an empire of fear, not only for a certain part of society, but for the whole society.

In Turkey, where being Kurdish or defending Kurdish rights is placed in the framework of ‘terrorism’, the framework has become more and more inclusive day by day. LGBTI+'s are considered as organizations, women who take to the streets on March 8th for their rights are called terrorists, journalists are accused of making “terrorist organization propaganda”, and it is not difficult to fit human rights activists into this framework either. The AKP, with its policies of social polarization, has turned diversity such as ethnic identity, sexual orientation, identity and lifestyle, into the ”other”, and the silence of the society has brought us to the present day. With non-Kurds turning a blind eye to the persecution of Kurds, non-LGBTI+s becoming partners in hatred, journalists not speaking out against the arrest of socialist-revolutionary journalists for example, those who first came to take the ”others” away now threaten the lives of everybody.

In short, not raising a voice for HDP co-chairs Selahattin Demirtaş and Figen Yüksekdağ, who were arrested in 2016 and are still in detention, created the ground for a Turkey where Ekrem İmamoğlu is detained today.

Before the fire falls in the centre of our house

As for my intention with this article on today's events in Turkey, my aim is not to inform you about political developments in a foreign country. Nor did I write this article with the expectation that European countries will impose political sanctions on Turkey.

Just as I have repeatedly given speeches on human rights and freedom of the press in Turkey at many schools, universities and various events during the three years I have been in Sweden, I have written this article to show how important it is to protect democracy and human rights everywhere. I have tried to write about what might happen if the wind of fascism that is currently blowing over America and Europe turns into a storm.

I know that what is happening in Turkey is an extreme example for Sweden today, but it is worth noting that democracy and human rights are not always jeopardized by pressure and bullying, but can also be destroyed with the consent of society. We need to realize that right-wing populism, which is trying to gain societal acceptance for their anti-immigrant policies in Sweden and all over Europe, will expand its framework over time.

Let us not forget that it is not difficult for the fire that we think will not touch us to fall in the centre of our house. I would like to remind you how important it is to extinguish the fire in Europe, and certainly in Sweden, while it is still just a spark. Opposing all policies of right-wing populism without waiting for it to affect everyone is the most important way to defend democracy and human rights.

Aslı Ceren Aslan, Växjö april 2025

Det går ett spöke genom Europa och världen - fascismens spöke

Aslı Ceren Aslan

Det går ett spöke genom Europa – kommunismens spöke

Karl Marx och Friedrich Engels inledde Det kommunistiska manifestet med dessa ord, medan revolutioner bröt ut över hela Europa för bröd, jämlikhet och frihet. Dessa uppror motsatte sig monarkiska styren, krävde folkets inflytande i beslutsfattandet, protesterade mot arbetarnas slavliknande arbetsvillkor och lyfte fram de fåtaligas rikedom i kontrast till den massiva fattigdomen, där många antingen dog av svält eller tvingades migrera. Det har nu gått 177 år sedan dess.

Under denna tid har Europa och världen genomgått stora förändringar. Krig, död, ekonomiska kriser, migration och folkmord har kastat världen i mörker, men historien har inte bara skrivits genom dessa katastrofer. Revolutioner har ägt rum, kampen för demokrati och mänskliga rättigheter har gjort framsteg, och kvinnor och hbtqi+-personer, som länge missgynnats av patriarkatet, har uppnått viktiga segrar. I snart två århundraden har mänsklighetens historia varit en process där massorna, som tvingats in i mörker, gång på gång har återupptäckt sin kraft att bryta sig loss och nå ljuset.

Idag kokar världen återigen som en het gryta... Högerpopulismen växer i USA och Europa, driven av främlingsfientlighet, samtidigt som Ryssland trummar upp krigsretorik och konflikterna i Mellanöstern aldrig tycks ta slut… När hela världen riskerar att slukas av mörker, behöver vi hopp mer än någonsin. Att skapa hopp är endast möjligt om vi tror att vi kan förändra framtiden – och historien har gett oss otaliga exempel på detta.

Ingen rättighet har någonsin vunnits utan kamp. Demokrati och mänskliga rättigheter har erövrats till höga kostnader. Men de som vill upprätthålla ojämlikhet har lärt sig sin historielektion lika väl som vi. Därför använder de splittringspolitik för att hindra oss från att enas.

Samtidigt som den ekonomiska instabiliteten ökar i USA och Europa, växer också inkomstklyftorna. Denna oro utnyttjas genom främlingsfientlig retorik för att splittra befolkningen. Det är ingen slump att miljardärer som Elon Musk stödjer sådana narrativ för att förhindra folket från att enas mot ekonomisk orättvisa. Dessutom, eftersom högerpopulismen är djupt rotad i patriarkatet och heterosexismen, ser vi en ökande våg av kvinnofientliga och hbtqi+-fientliga politiska initiativ.

Tyvärr ser vi denna utveckling även i Sverige. Sverige, som historiskt sett haft en generös migrationspolitik, har under de senaste åren skärpt sina regler alltmer. Det blir allt svårare för både ekonomiska migranter och flyktingar som flyr från krig att skapa sig en framtid här. Högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna bidrar till att fördjupa den samhälleliga splittringen genom sina lagförslag.

Tron på att demokrati och mänskliga rättigheter är juridiskt skyddade är särskilt stark i Sverige. Men när denna tillit övergår i passivitet blir den farlig. Sveriges NATO-avtal med Turkiet efter Rysslands invasion av Ukraina, vilket ledde till utvisningen av flera kurdiska flyktingar, är ett konkret exempel på detta.

Repressiva åtgärder mot flyktingar och migranter kan med tiden påverka hela samhället. Därför är det viktigare än någonsin att vi står enade mot högerpopulismens splittringspolitik och försvarar demokrati och mänskliga rättigheter.

Idag, genom att göra en liten justering av Marx och Engels ord, säger jag:

"Det går ett spöke genom Europa och världen – fascismens spöke."

Men det enda sättet att förhindra att detta spöke slukar oss är att kämpa tillsammans för jämlikhet, demokrati och frihet.

Vår framtidstro ligger hos varandra. Låt oss aldrig glömma det.

Aslı Ceren Aslan, mars 2025

A spectre is haunting Europe and the world - the spectre of fascism

Aslı Ceren Aslan

A specter is haunting Europe—the specter of communism

Karl Marx and Friedrich Engels began The Communist Manifesto with these words as revolutions erupted across Europe for bread, equality, and freedom. These uprisings opposed monarchic rule, demanded governance in which the people had a voice, protested the exploitation of workers forced to toil like slaves for long hours, and highlighted the wealth disparity between the rich minority and the starving masses, many of whom either perished or were forced to migrate due to famine. It has now been 177 years since those events.

During this time, Europe and the world have undergone significant transformations. Wars, deaths, economic crises, migrations, and genocides have plunged the world into darkness, yet history was not solely written by these catastrophes. Revolutions took place, democracy and human rights struggles advanced, and women and LGBTQ+ individuals—long disadvantaged by patriarchy—achieved significant victories. For nearly two centuries, human history has been a process in which the majority, repeatedly forced into darkness, has rediscovered its strength to break free and reach the light.

Today, the world is once again like a boiling cauldron… The rise of right-wing populism in the U.S. and Europe, fueled by anti-immigrant sentiments, Russia’s war-mongering, the never-ending conflicts in the Middle East… As forces attempt to imprison the world in darkness, we need hope more than ever. Creating hope, however, is only possible if we believe we can change the future—and history provides us with countless examples of this.

No right was ever gained effortlessly. Democracy and human rights were achieved at great cost. But those who seek to maintain inequality have learned their history lessons just as well as we have. That’s why they implement divisive policies to prevent us from uniting.

As economic instability grows in the U.S. and Europe, income inequality is also increasing. This public discontent is being manipulated through anti-immigrant rhetoric, dividing societies. It is no coincidence that billionaires like Elon Musk support such narratives to prevent the people from uniting against income injustice. At the same time, because right-wing populism is deeply rooted in patriarchy and heterosexism, anti-women and anti-LGBTQ+ policies are also on the rise.

Unfortunately, these developments are also evident in Sweden. Historically known for its migrant-friendly policies, Sweden has been tightening its stance in recent years. It is becoming increasingly difficult for economic migrants and refugees fleeing war to build a life here. Right-wing populist parties like the Sweden Democrats are deepening societal polarization with their proposed legislation.

The belief that democracy and human rights are legally safeguarded is particularly strong among the Swedish public. However, when this trust turns into complacency, it becomes dangerous. Sweden’s agreement with Turkey to join NATO following the Russia-Ukraine war—resulting in the extradition of numerous Kurdish refugees—is a concrete example of this risk.

Repressive policies targeting refugees and migrants can eventually impact all segments of society. That is why uniting against the divisive strategies of right-wing populism and defending democracy and human rights is more crucial than ever.

Today, by making a small addition to Marx and Engels’ words, I say:

"A specter is haunting Europe and the world—the specter of fascism."

But the only way to prevent this specter from engulfing us is to fight together for equality, democracy, and freedom.

Our hope for the future is each other. Let’s not forget that.

Aslı Ceren Aslan

Några reflektioner över fascismen

Siamak Raji

Förvirringen: ett klargörande

Dessa dagar är diskussioner om ytterhögerpartier och organisationer allestädes närvarande, i allt från mediekanaler till akademiska seminarier och sociologiska artiklar. Till och med hos radikala och vänsterorienterade partier används termen ”ytterhöger” flitigt för att definiera så kallade politiska extremister. Men, en kritisk granskning visar att benämningen “ytterhöger” framför allt tjänar makthavarnas intressen, genom att dölja dessa krafters sanna natur. Ibland kan ett enda ord forma hela tankemönster.

För de som vägrar att svepas med av de dominanta, dikterade narrativen, framträder vissa karaktäristiker med tydlig skärpa: glorifieringen av den egna nationaliteten uppskruvad till främlingsfientlighet mot invandrare och andra nationaliteter, militarism, utpekandet av minoriteter, invandrare och hbtqi+-grupper som syndabockar, kvävandet av opposition med nationell säkerhet som täckmantel, begränsningar i demokratiska rättigheter som yttrandefrihet, och, framför allt, öppen och aggressiv anti-kommunism och fientlighet mot den internationella arbetarklassrörelsen. Dessa drag pekar alla mot en obestridlig realitet – fascism.

Att benämna dessa rörelser som ”ytterhöger” skymmer en djupare historisk sanning, genom att reducera dem till ytterligare en grupp organisationer och övertygelser bland många andra. Men det är en vilseledande förenkling. Fascism uppstår ur specifika historiska och materiella villkor. Vilka är dessa villkor? Den grundläggande orsaken är kapitalismens socioekonomiska kris.

Då den internationella kapitalismen står inför sin djupaste kris hittills – inkapabel och ovillig att adressera sina systematiska brister – vänder sig de styrande klasserna till fascismen som lösning. Vi kan se tidigare historiska exempel på detta. Medan borgerliga narrativ kan reducera framväxten av Hitlers fascism till ”mörka idéer” hos en enskild individ, så pekar en djupare förståelse av historien på att den uppstod som konsekvens av den djupa ekonomiska krisen 1929.

Idag vecklar ett liknande mönster ut sig. Finanskrisen 2008, den djupaste kollapsen sen den stora depressionen, har utvecklats till en politisk kris. Som svar på detta har de europeiska och amerikanska monopolen vänt sig mot fascistiska lösningar. Detta är den historiska matrisen bakom framväxten av fascism i Europa, oavsett hur ivrigt makthavarna en gång förband sig till att motverka den så kallade ytterhögern.

Så länge som kapitalismen består kommer kriser oundvikligen inträffa, och ingen kan med säkerhet hävda att fascismens hot har eliminerats.

Missförståndet: en rättelse

Ingen kan förneka att det var det vid den tidpunkten revolutionära Sovjetunionens röda armé och dess heroiska kamp som slutligen besegrade Hitlers fascism. Idag är det rutin i borgerliga medier att baktala röda armén och det sovjetiska folkets uthålliga strävande. Låt dom förtala Sovjetunionens hjältar och Europas motståndsrörelser. Historien kommer aldrig glömma de 26 miljoner sovjetiska martyrer som gav sina liv för att rädda mänskligheten undan Hitlers fascism. Historien kommer inte heller glömma de framstående företag som stöttade den nazistiska regimen - Volkswagen, BMW, Siemens, Daimler-Benz, Bayer, Hugo Boss, Porsche, Krupp, Deutsche Bank, bland andra. När allt kommer omkring var dessa företag inte supportrar av röda armén, eller hur? Och för er information, det är inte Elon Musks Tesla heller.

Sen den tiden har de, vid den tidpunkten, genuint kommunistiska partierna, tillsammans med radikala och genuina demokrater, upprättat starka barriärer mot framväxten av fascism i de nya demokratierna i både Väst – och Östeuropa. Denna kollektiva kraft grundade sig på en korrekt förståelse av fascismens natur. Det är riktigt att nazisterna såg kommunisterna som sina primära ideologiska fiender. Efter Hitlers utnämning till rikskansler 1933 började nazisterna omedelbart att kväva kommunistiska aktiviteter. Exakta siffror är svåra att belägga, men historiker uppskattar att tiotusentals kommunister mördades eller fängslades av nazisterna innan det systematiska folkmordet på judar inleddes under Förintelsen.

Den korrekta bedömningen var att fascismen inte enbart skulle rikta in sig på kommunister utan även på alla andra demokrater, minoriteter, och vem som helst som inte ville underordna sig styret. Den korrekta bedömningen var att det inte enbart rörde en strid mellan fascister och kommunister – utan en strid mellan fascismen och mänskligheten själv. Denna klarsynta insikt, vilken reflekterade massornas sanna tankesätt, erbjöd den nödvändiga, ideologiska grunden för en förening av alla de antifascistiska krafterna – från marxist-leninister och demokrater till kristna, religiösa grupper och minoriteter.

Frågan: ett svar

Det finns en pågående och seriös diskussion om fascismens hot och hur detta hot borde förstås och adresseras. Medan fascismens hot kan granskas ur generella synpunkter, betraktar vi marxist-leninister det som en akut fara. Det akuta läget grundar sig på två nyckelfaktorer: å ena sidan, den betydande framväxten av fascistiska partier drivna av kapitalismens djupa kris, och å den andra sidan, deras ökande internationella koordinering och samarbete, i synnerhet sen Trumps installation.

Det är en stark rekommendation att andra demokratiska krafter och rörelser engagerar sig i en serie initierade vetenskapliga diskussioner i detta ämne, då det skulle kunna forma strategiernas och taktikernas riktning på djupet här i Sverige.

Oavsett om man uppfattar hotet från fascismen som akut eller inte, faller ett fundamentalt ansvar på de demokratiska krafterna. Aktivt motstånd, som alltid.

Aktivt motstånd formas genom olika slags aktioner. Baserat på skribentens förståelse av det svenska samhället – som av naturliga skäl är begränsat – kan de följande tillvägagångssätten föreslås:

• Lansera kulturkampanjer: engagera ungdomar och gräsrotsorganisationer i antifascistiska utbildningsinitiativ, ekonomiskt oberoende för att stå emot fascistiska ekonomiska hot.
• Exponera fascistiska agendor: genomför djupanalyser för att exponera fascistiska politiker och deras planer, demonstrera orubblig beslutsamhet oavsett det sociala eller personliga priset. Ett avgörande förberedande steg i detta avseende är det kollektiva teoretiska målet för alla att etablera en mer eller mindre enig definition och förståelse av fascism. Detta är av absolut betydelse.

• Avvisa normalisering: motstå alla försök att normalisera fascistiska beteenden eller symboler, oavsett hur inflytelserik källan är.
• Försvara demokratiska rättigheter: skydda och upprätthåll de demokratiska rättigheterna som vunnits genom hårt arbete under de senaste decennierna.
• Stärk internationell solidaritet: främja vänskap och enhet mellan alla nationer.
• Bygg antifascistiska allianser: uppmuntra mångsidigt samarbete mellan partier och organisationer, grundat på antifascistiska principer och med målet att skapa ett antifascistiskt samhälle.

Siamak Raji, februari 2025

Översättning: Moa Franzén

Some reflections on fascism

Siamak Raji

The Confusion: A Clarification

These days, discussions about far-right parties and organizations have become ubiquitous, appearing everywhere from media outlets to academic seminars and sociological articles. Even in the rhetoric of leftist and radical parties, the term "far right" is frequently used to label so-called political extremists. However, a critical examination reveals that labeling them as "far right", mostly serves the interests of those in power, obscuring their true nature. Sometimes, a single word can shape entire modes of thinking.

For those who refuse to be swayed by the dominant, dictated narratives, certain characteristics stand out unmistakably: the glorification of one's own nationality to the point of hostility toward immigrants and other nationalities, militarism, the scapegoating of minorities, immigrants, and LGBTQ+ communities, the suppression of opposition under the guise of national security, cutting democratic rights and freedoms, and, above all, overt and aggressive anti-communism and hostility towards the international working-class movement. These traits point to one undeniable reality—the reality of fascism.

Labeling these movements as "far-right" obscures a deeper historical truth, reducing them to just another set of organizations and beliefs among many. However, this is a misleading simplification. fascism arises from specific historical and material conditions. What are these conditions? The root cause is the socioeconomic crisis of capitalism. As international capitalism faces its deepest crisis yet—unable and unwilling to address its systemic flaws—the ruling class increasingly turns to fascism as a solution. This is not without historical precedent. While bourgeois narratives might reduce the rise of Hitlerite fascism to the "dark ideas" of a single individual, a conscious understanding of history reveals that it emerged in response to the profound economic crisis of 1929.

Today, a similar pattern is unfolding. The 2008 international economic and financial crisis, the deepest collapse since the Great Depression, has turned into a political crisis. In response, monopolies in Europe and the U.S. have increasingly turned to fascistic solutions. This is the historical law behind the resurgence of fascism in Europe, regardless of how fervently those in power once pledged to oppose the so-called far-right.

As long as capitalism persists, crises will inevitably recur, and no one can claim with certainty that the danger of fascism has been eradicated.

The Misunderstanding: A Correction

No one can deny that it was the heroic struggle of the Red Army of the then revolutionary Soviet Union that ultimately defeated Hitler's fascism. Today, slandering the Red Army and the enduring efforts of the Soviet people has become a common practice in bourgeois-controlled media. Let them defame the heroes of the Soviet Union and the resistance movements across Europe. History will never forget the 26 million martyrs from the Soviet Union who gave their lives to save humanity from Hitler's fascism. Nor will History forget the prominent companies that promoted the Nazi regime —Volkswagen, BMW, Siemens, Daimler-Benz, Bayer (pharmaceutical production), Hugo Boss, Porsche, Krupp, Deutsche Bank, and others. After all, these companies were not supporters of the Red Terror, were they? And for your information, neither is Tesla Corporation, led by Elon Musk.

Since that time, the then communist parties, alongside radical and genuine democrats, have erected strong barriers against the resurgence of fascism in the new democracies of both Western and Eastern Europe. This collective effort was rooted in a correct understanding of the nature of fascism. It is true, the Nazis viewed communists as their primary ideological enemies. After Hitler became Chancellor in 1933, the Nazis immediately began suppressing communist activities. While exact numbers are difficult to determine, historians estimate that tens of thousands of communists were killed or imprisoned by the Nazis before the systematic genocide of Jews began during the Holocaust.

The correct understanding was that fascism would not only target communists but also all other democrats, minorities, and anyone unwilling to submit to its rule. The correct understanding was that this was not merely a battle between fascists and communists—it was a battle between fascism and humanity itself. This clear understanding, which reflected the true mode of thinking of the masses, provided the necessary ideological foundation for the unification of all anti-fascist forces—from Marxist-Leninists and democrats to Christians, religious groups, and minorities.

The Question: An Answer

There is an ongoing and serious discussion about the danger of fascism and how this threat should be understood and addressed. While the threat of fascism may be viewed in general terms, we Marxist-Leninists regard it as an acute danger. This acuteness stems from two key factors: on one hand, the significant growth of fascist parties fueled by the deep crisis of capitalism, and on the other, their increasing international coordination and collaboration, particularly since the inauguration of Trump.

It is strongly recommended that other democratic forces and movements engage them in a series of scientific discussions on this subject, as it could profoundly shape the course of strategies and tactics here in Sweden.

Regardless of whether one perceives the danger of fascism as immediate or not, there is a fundamental duty that falls upon all democratic forces: Active Resistance, as always.

Active Resistance takes shape through various forms of action. Based on the author’s understanding of Swedish society—though naturally limited—the following approaches can be proposed:

• Launching Cultural Campaigns: Engage youth and grassroots organizations in anti-fascist education initiatives, ensuring financial independence to resist intimidation from fascist financial threats.
• Exposing Fascist Agendas: Conduct in-depth analysis to expose fascist politicians and their plans, demonstrating unwavering resolve regardless of the social or personal costs. A crucial preliminary step in this regard is the collective theoretical effort of all forces to establish a more or less unified definition and understanding of fascism. This is of absolute importance.
• Rejecting Normalization: Oppose any attempt to normalize fascist behaviors or symbols, no matter how influential the source may be.
• Defending Democratic Rights: Protect and uphold the democratic rights and freedoms that have been hard-won over decades.
• Promoting International Solidarity: Foster friendship and unity among all nations.
• Building Anti-Fascist Alliances: Encourage multilateral cooperation among parties and organizations, grounded in anti-fascist principles and aimed at creating an anti-fascist society.

Siamak Raji, February 2025

Translation: Moa Franzén

Revolutionen i Rojava och tre krossade illusioner

Siamak Raji

Illusion nr.1: Att göra världen till en bättre plats genom att undertrycka revolutionära strävanden

I Mellanöstern och runt världen har vi i åratal blivit uppmanade: ”Håll er borta från revolutionen”. Hundratusentals teorier, många med ursprung i västerländska akademiska kretsar, lanserades för att rättfärdiga status quo. Dessa teorier har lämnat ett destruktivt avtryck. Deras utgångspunkt är att världens förtryckta massor endast har tillåtelse att förnya eller reformera det imperialistiska globala systemet med dess fula manifestationer och dess absurda motsättningar. Revolutionen sågs som något bortom vetenskapens och den akademiska civilisationens ramar, och det gör den fortfarande, fast i mindre skala. Gång på gång har dock livets hårda verklighet kolliderat med dessa teorier, och ”professorerna” måste oupphörligen uppfinna nya sätt att förneka revolutionen på.

Under de senaste tjugo åren har otaliga böcker och artiklar, ofta bekostade av välkända finansmän och kapitalister som George Soros, cirkulerat i Iran, Turkiet och Europa - verk som argumenterar för att den enda tänkbara lösningen är att reformera det nuvarande systemet.

Det är värt att notera att vi har levt tillräckligt länge för att bevittna dessa fantasiers kollaps, och framväxten av en riktig revolution – Rojava-revolutionen. Medan Rojava isolerades mitt under inre och yttre hot, så slog det an en gnista av hopp att revolutioner ändå är inom räckhåll. Man behöver bara titta på Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen i Iran eller liknande frihetskamper i Turkiet, Afghanistan, Sydamerika och Europa, där motståndet mot fascistiska partier och extremhöger-regeringar växer.

Som Karl Marx en gång sa: ”Revolutioner är historiens lokomotiv!”

Illusion Nr. 2: Att förändra karaktären hos de styrande genom ”icke-våld”

En annan teori som har predikats miljontals gånger för att avleda de förtryckta massornas rättfärdiga vrede är principen om icke-våld. Den här teorin har sitt ursprung i småborgerliga ideal. När massorna plundras och förtrycks av makten, och deras fredliga protester möts av batonger, vattenkanoner, tårgas och arresteringar, har massorna rätt att svara med samma mynt.

Ingen kan förneka massornas rätt att använda samma vapen för att försvara sina rättigheter som de styrande har använt för att göra dem rättslösa. Föreställ er att det kurdiska folket i norra Syrien hade hållit fast vid fantasin om icke-våld gentemot IS brutala attacker. Vi skulle återigen ha sett hur orealistiska teorier – baserade på mentala utopier istället för verkligheten – kollapsar i mötet med verkliga livet.

Som Friedrich Engels en gång sa: "Våld… fungerar som barnmorska åt varje gammalt samhälle som går havande med ett nytt”

Illusion nr. 3: Att uppnå jämställdhet utan att adressera strukturella problem

I en värld där kvinnor uppmuntras att kräva sina rättigheter i strid gentemot män - utan att adressera de kapitalistiska, patriarkala strukturerna som ligger djupt inbäddade i privat ägande och sociala maktrelationer - stod Rojavas kvinnor sida vid sida med männen för att förändra dessa maktrelationer. Metoo-rörelsen, en produkt av amerikansk utrikespolitik, försökte isolera kvinnofrågan från dess sociala och historiska kontext, och därmed förminska den till en separat intern konflikt inom massorna. Som kontrast till detta hittade Rojavas kvinnliga militära rörelse sociala lösningar på frågan, genom att organisera sin egen militära enhet (YPJ) och leda ansträngningarna att avlägsna de feodala kvarlevorna av Assads regim. De byggde en värld värdig för kvinnor att leva i.

Deras väg krossar illusionen att kvinnors frihet kan uppnås utan att konfrontera strukturerna.

Som Lenin en gång sa: ”Kampen för kvinnors fullständiga emancipation är, således, en del av kampen för mänsklighetens fullständiga emancipation från kapitalistiskt slaveri.”

Rojava, med alla dess innebörder, är nu i fara!

Vi får inte låta reaktionärer och imperialister kväva denna strimma av hopp för mänskligheten.

Försvara Rojava. Stå upp för Rojava.

Siamak Raji, Januari 2025

Översättning: Moa Franzén

Rojava Revolution and the Collapse of Three Illusions

Siamak Raji

Illusion No. 1: Making the world a better place by suppressing revolutionary aspirations

For years, in the Middle East and across the globe, we have been told, “Do not approach revolution.” Hundreds of thousands of theories, many originating in Western academic circles, were produced to justify the status quo. These theories left a destructive mark. In their view, the oppressed masses of the world are permitted only, at best, to reform the ugly manifestations of the imperialist world system, full of absurd contradictions. Revolution was—and still is, though to a lesser extent—regarded as something beyond the bounds of science and academic civilization. However, time and again, the harsh reality of life has clashed with these theories, and the “professors” continually find themselves having to invent new ways to deny the revolution.

Over the last 20 years, countless books and articles, often funded by notorious budgets financial lords and capitalists such as George Soros, have circulated in Iran, Turkey, and Europe, arguing that the only viable solution is to reform existing systems.

It is worth noting that we have lived long enough to witness the collapse of these fantasies and the emergence of a real revolution—the Rojava Revolution. While Rojava was left isolated amidst both internal and foreign threats, it sparked hope that revolutions are indeed on the horizon. One only needs to look at the Women, Life, Freedom movement in Iran or similar struggles in Turkey, Afghanistan, Latin America, and Europe, where there is growing resistance against fascist parties and ultra-right governments.

As Karl Marx once said:

"Revolutions are the locomotives of history!"

Illusion No. 2: Changing the character of those in power through "non-violence"

Another theory that has been preached millions of times to defuse the justified rage of oppressed masses is the principle of non-violence. This theory is rooted in petty-bourgeois ideals. When the masses are plundered and oppressed by those in power, and their peaceful protests are met with batons, water cannons, tear gas, and imprisonment, the masses are justified in responding in kind.

No one can deny the right of masses to use the same weapon to assert their own rights as the weapon those in power have used to make them rightless. Imagine if the Kurdish people of northern Syria had adhered to the fantasy of non-violence against the brutal forces of ISIS. We would once again see how easily unrealistic theories—those grounded in mental utopias rather than reality—collapse in the face of real life.

As Friedrich Engels once said:

"Force is the midwife of every old society pregnant with a new one!"

Illusion No. 3: Achieving gender equality without addressing structural issues

In a world where women are encouraged to demand their special rights in struggle against men, without addressing the capitalist-patriarchal structures deeply embedded in private property and societal power relations, the women of Rojava stood shoulder to shoulder with their male counterparts to transform these power relations. The “Me Too” movement, a product of U.S. foreign policy, sought to isolate the women’s issue from its social and historical context, reducing it to an atomized internal dispute within the masses. In contrast, the women’s militant movement in Rojava found social solutions to the issue, organizing their own military units (YPJ) and leading efforts to remove the feudal remnants of the Assad regime. They built a world worthy of living for women.

This path shatters the illusion that women’s freedom can be achieved without confronting the structures.

As Lenin once said:

"The struggle for the complete emancipation of women is, therefore, part of the struggle for the complete emancipation of humanity from capitalist slavery."

Rojava, with all its implications, is now in danger!

We must not allow reactionaries and imperialists to suffocate this beacon of hope for humanity.

Defend Rojava. Stand up for Rojava.

Siamak Raji, January 2025

Translation: Moa Franzén

Nedan finns en förkortad version av texten men du kan
ladda ner hela texten som pdf. pdf, 370 kB.

Internationell solidaritet med yttrandefriheten mot bakgrund av fascistiseringen av samhället

Siamak Raji

Det säger sig självt att i de länder där yttrandefriheten ännu inte har gjort intåget i konstitutionerna har revolutionärer och frihetskämpar, demokrater och socialister ett tydligt uppdrag: den demokratiska revolutionen. Sociala rörelser i länder som Iran, Irak, Afghanistan, Turkiet, länderna i Persiska golfen, norra Afrika, palestinska och kurdiska folket, Mellanöstern kort och gott, har samma mål: att störta islamistiska, fascistiska regimer och etablera nya former av folkdemokratier, oberoende av och utan inblandning från österländska eller västerländska imperialister.

I de så kallade demokratiska västländerna är historien mer komplex. Här fungerar den demokratiska fasaden fortfarande. Och varje “civil” medborgare har, på papperet åtminstone, sina grundlagsskyddade demokratiska fri- och rättigheter. Men, om vi – en gång för alla – gör oss av med den tröttsamma melodin från sociala medier om de så kallade ytterhöger/konservativa partierna och politiken, vilka de facto vinner mark i USA och Europa, så finner vi att vi står inför fascister och fascistiseringen av staten, ekonomin och alla sociala livssfärer.

Denna fascistisering har sina ekonomiska och historiska rötter i det nuvarande stadiet av den kapitalistiska utvecklingen, vilken började med den senaste och djupaste globala ekonomiska krisen 2008.

Således står dessa länder inför en dubbel utmaning: att skydda och upprätthålla borgerliga demokratiska fri- och rättigheter å ena sidan, och å den andra att fortskrida med den internationella socialistiska revolutionen, i solidaritet med revolutionärer, frihetskämpar, demokrater och socialister.

Under det senaste decenniet har det skett en betydande ökning av regeringar från ytterhögern i Europa, där länder som Ungern, Italien, Polen, Sverige och Slovakien valt ledare från eller ingått koalitioner med partier på ytterhögern. Dessa regeringar förespråkar ofta en nationalistisk, invandringsfientlig och EU-skeptisk politik, vilket signalerar ett skifte i det politiska landskapet över hela kontinenten. Viktor Orbáns Ungern till exempel har karaktäriserat sig som otvetydigt ytterhöger, med en fientlig hållning till HBTQI+ och begränsningar i pressfriheten. Italien under Georgia Meloni, från partiet Italiens bröder, representerar ännu ett framträdande exempel på denna trend.

I USA har ytterhögerregeringar, särskilt under Donald Trumps presidentskap, suttit i officiell maktställning. Dessa rörelser har påverkat bredare politiska narrativ med fokus på begränsning av invandring, nationalism och kritik av globaliseringen.

I Tyskland har ytterhögerpartiet Alternativ för Tyskland (AfD) vunnit en framträdande roll, i vissa regioner är de det största oppositionspartiet. Även om de inte innehar faktisk federal makt så har deras makt vuxit på regional nivå, särskilt i forna Östtyskland.

Denna ökning av ytterhögern i västerländska demokratier belyser betydande politiska omstruktureringar som drivs av ekonomisk osäkerhet, migrationskriser och kulturkonservatism och omformar både inhemsk och internationell politik.

Pub. 2024.02.03

Below is an abridged version of the text, but you can
download the full text as a pdf. pdf, 2 MB.

International Solidarity for Freedom of Expression on the Context of Societal Fascistization

Siamak Raji

It goes without saying that in countries where the freedom of expression has not paved its way to their constitutions, revolutionaries and freedom-seekers, democrats and socialists have one direct task, the Democratic Revolution. Social movements in countries such as Iran, Iraq, Afghanistan, Turkey, the countries of the Persian Gulf, northern Africa, Palestinian and Kurdish peoples, the Middle East in short, have the same destiny: the overthrow of Islamic fascist regimes and the establishment of a new type of people democracies, in total independency of east/west imperialists.

In the so called western democratic countries, the story has its complexities. Here, the democratic façade is still working. And, on paper at least, every “civilian” citizen has his/her protected democratic rights and freedoms. However, if we, once and for all, let ourselves to get rid of the tiring tune of social media about so called far-right/conservative parties and politics, which are really gaining power in the US and Europe, we find ourselves encountered by fascists and fascistization of state, economy and all societal sphere of life.

This fascistization has its economic and historic roots in the present stage of capitalist development, and began with the latest and deepest world economic crisis of 2008.

Therefore, a twofold task is assumed here in these countries: protecting and upholding bourgeois democratic rights and freedoms, on the one hand, and proceeding with the international socialist revolution on the other hand, in solidarity with revolutionaries, freedom-seekers, democrats and socialists of the first group.

Over the last decade, there has been a notable increase in far-right governments in Europe, with countries such as Hungary, Italy, Poland, Sweden, Finland, and Slovakia electing leaders or forming coalitions with far-right parties. These governments often emphasize nationalist, anti-immigration, and Euroskeptic policies, signaling a shift in political landscapes across the continent. Hungary under Viktor Orbán, for instance, has been characterized as unambiguously far-right, with strong anti-LGBTQ+ stances and restrictions on media freedom. Italy, led by Giorgia Meloni of the Brothers of Italy party, represents another prominent example of this trend.

In the United States, far-right governments particularly under Donald Trump’s presidency has officially held power. These movements have influenced broader political narratives, focusing on immigration restrictions, nationalism, and a critique of globalism.

In Germany the far-right Alternative for Germany (AfD) party has gained prominence, becoming the main opposition party in some regions. While not in federal power, its influence has grown at the state level, particularly in East Germany.

This surge of far-right influence in Western democracies highlights significant political realignments driven by economic uncertainty, migration crises, and cultural conservatism, reshaping both domestic and international policies

Pub. 2024.02.03

Rojava och Syriens framtid – en reflektion

Aslı Ceren Aslan

Sen den första dagen av Assadregimens fall har uttalandena varit måttfulla men detta till trots står inte HTS, representerade av Colani, för en lovande framtid för Syrien, särskilt inte för kvinnor, hbtqi-personer, etniska och religiösa minoriteter. Under dessa dagar då Syriens framtid ser ut att utvecklas från en diktatur under ett synbart sekulärt styre, till en radikal, islamistisk diktatur, finns det ett väldigt viktigt alternativ för det framtida Syrien som skiljer ut sig från dessa två: den autonoma administrationen av norra och östra Syrien (Rojava).

Rojava, som styrs utifrån en demokratisk, feministisk och ekologisk grund, är ett hopp inte bara för Syriens folk utan också för folket i andra antidemokratiska, kvinno- och hbtqi+-fientliga länder i regionen. Den turkiska statens avsikter att invadera Rojava, vilka har utförts många gånger tidigare, är denna gång riktade mot Kobani. Morden på journalisterna Nazım Daştan och Cihan Bilgin den 19 december, och dödandet av sex personer den 18 januari vid Tışrin-dammen under befolkningens försök att skydda den, är några av konsekvenserna av dessa attacker.

Det inhemska politiska förtrycket och utraderandet av kurder, speglad i de utrikespolitiska avsikterna att invadera Rojava, och dess antidemokratiska, kvinno-och hbtqi-fientliga politik hänger ihop som en sammanlagd summa av Turkiets politik.

Den 18 januari arrangerade vi ett evenemang på Det fria ordets hus, där ett flertal journalister, författare och aktivister medverkade med bidrag i solidaritet med Rojava, vilka kontextualiserade och diskuterade attackernas avsikter, samt Rojavas regionala och internationella betydelse. Jag upplever att detta är början på en internationell solidaritetsrörelse för Rojava i Växjö.

Att försvara Rojava och uttrycka solidaritet innebär ett försvar för demokrati, kvinnors och hbtqi-personers rättigheter i ett Syrien som löper risk att utlämnas till en jihadistorganisation, det är ett ställningstagande mot Turkiets antidemokratiska, kvinno- och hbtqi-fientliga politik och den växande högerextrema rörelsen, särskilt Trump.

Mot bakgrund av detta skulle jag vilja understryka hur viktigt det är att vi stärker solidariteten än mer under kommande dagar. Att försvara Rojava är mer än att försvara ett stycke land. Att försvara Rojava är att försvara kvinnor, liv och frihet.

Pub. 2024.02.03

Rojava and the Future of Syria – a reflection

Aslı Ceren Aslan

Despite his moderate statements since the first day of the fall of the Assad regime, HTS, which Colani represents, does not offer a promising future in Syria, especially for women, LGBTIs, ethnic groups and beliefs. In these days when the future of Syria is preparing to evolve from a secular-looking dictatorship to an Islamic radical dictatorship, there is a very important alternative for the future of the country other than these two governance approaches: The Autonomous Administration of Northern and Eastern Syria (Rojava).

Rojava, which is governed with a democratic, women's libertarian and ecological understanding of governance, is a hope not only for the peoples of Syria but also for the peoples of other anti-democratic, women and LGBTI+ hostile countries in the region. The Turkish state's attempts to invade Rojava, which have been carried out many times before, are this time directed towards Kobane. The killing of journalists Nazım Daştan and Cihan Bilgin on 19 December and the killing of 6 people on 18 January at the Tışrin Dam during the vigil of the people against these attacks are among the results of the invasion attacks.

Domestic policies of oppression and extermination against the Kurds, reflected in the foreign policy of the state of Turkey's attempts to invade Rojava, anti-democratic, women and LGBTI + is a sum of policies.

On 18 January, we held an event at Det Fria Ordets Hus, where many journalists, writers and activists who took part in the event and sent messages of solidarity with Rojava, discussed what these attacks are aimed at, and emphasised the regional and international importance of Rojava. I think that all this is a start for international solidarity with Rojava in Växjö.

Defending Rojava and growing solidarity means defending democracy, women's and LGBTI+ rights against the abandonment of Syria to a jihadist organisation, against the anti-democratic, anti-women and anti-LGBTI+ policies of Turkey and the rising right-wing policies, especially Trump.

For this reason, I would like to emphasise that it is important that we increase this solidarity even more in the coming days. Because defending Rojava is more than defending a piece of land. Defending Rojava means defending women, life and freedom.

Pub. 2024.02.03