Aktuella utställningar

Just nu visar vi utställningarna Save the best for last och To breathe through the bones of the dead.

Bild på en blå glaskula och en disig bild på en kvinna som blåser i ett avlångt objekt

Till vänster Karin Karinson, till höger Linda Persson

Aktuella utställningar

Av jord är du kommen av jord ska du åter... I utställningen Save the best for last bygger Karin Karinson inverterade kryptor, tonsatta av blackmetalmusikern Nachtlieder. Utställningen To breathe through the bones of the dead med Linda Persson tar sin utgångspunkt i vedergällningen. Som en återbegravning gestaltas upprättelsen för de män och kvinnor som jagades och mördades under häxjakten i 1600-talets Småland. Vad finns det för häxprocesser idag och har de kontakt och likheter med dåtiden Utställningarna omfattar både ond bråd död och en skön promenad över till andra sidan. Slutet, början eller bara en ändlös loop vi aldrig kommer ur? Utställningarna pågår till och med 12 januari 2020.

Läs mer om utställningarna Save the best for last och To breathe through the bones of the dead.

Döden och det mänskliga

Döden är en av de få saker som vi alla, oavsett var eller när vi fötts, kommer att möta under livets gång. Vi kommer att behöva konfrontera hur människor i vår närhet dör, och slutligen måste vi också konfrontera vår egen död och dödlighet. Mötet med döden är en av de få universella erfarenheter som alla människor hanterar. Hur vi förstår detta oerhörda, och hur vi ger döden mening skiftar dock från tid till tid, från kultur till kultur, och från människa till människa. I den oändliga mångfald med vilken vi möter döden anar vi människans närmast obegränsade kreativitet, mångfald och sårbarhet.

Döden är inte en händelse, utan en process. Inte ens ur ett medicinskt perspektiv kan döden definieras som ett ögonblick, utan ses som en ackumulation av processer. Delar av våra kroppar dör konstant (genom cellers programmerade död, s.k. apoptosis), men det är först då våra vitala organ drabbas som livet för oss som helhet, hotas. Men när detta sker – ögonblicket då en människa de facto dör – är en kulturell konstruktion som kan skilja sig från en kultur till en annan. I vår kultur är de flesta av oss medvetna om att vår definition vilar på begreppet om hjärndöd. Vad en del av oss glömmer bort är att det inte var förrän 1988 som Sverige skrev in detta koncept i sin lagstiftning. Innan dess utgjorde hjärtat och dess funktioner platsen i kroppen där vår död definierades, och ännu tidigare var det andningen som ansågs bära livets kraft. Medicinsk forskning har fört oss närmare en djupare förståelse av döden som fysiologisk process, men den komplexitet som därmed tydliggjorts, är inte definitiv, utan kräver fortfarande kulturella och sociala definitioner. Vi definierar gränser mellan liv och död för att kunna hantera våra erfarenheter. Men, dessa gränser utgör också en dragningskraft som vi hela tiden dras till och brottas med.

Våra egna erfarenheter, och den kunskap vi får från forskning om människans mångfald – i antropologi, etnografi, ritualteori, arkeologi, religionsvetenskap, sociologi, historia, osv – ger oss ytterligare insikter i hur människan upplever och hanterar döden. Döden kan drabba människor innan deras kroppar upphör att fungera. Detta tillstånd som ibland kallas social död kan uppfattas hos människor som lider av svår demens eller personlighetsförändring som gör att den människa som brukade finnas i kroppen inte längre verkar vara kvar. I andra fall kan vi se hur människors liv förlängs efter deras fysiologiska död. Ett historiskt exempel på detta kan vara de ritualer som hanterade de franska renässanskungarnas död, där en docka föreställande den döde kungen visades upp som om han fortfarande levde, allt medan hanteringen av successionsordningen inom ramen för det eviga kungaämbetet reddes ut. I andra samhällen, som hos Indonesiens Toraja-folk, drar man ut på övergången mellan liv och död, och det är inte förrän alla mjukdelar försvunnit från kroppen som den kan läggas till permanent ro och själen kan resa vidare till Puya, Själarnas Land.

Många av oss kan säkert relatera till hur länge det kan ta för oss att släppa taget om våra döda. Många pratar med sina döda långt efter att de gått bort som om de fortfarande var närvarande, eller söker närhet genom att beröra deras ting, eller dra in lukten från deras kläder. Min mormor behöll länge kläderna efter morfar i garderoben, så att hon kunde känna hans närhet i det sträva tyget, eller i de dofter som dröjde sig kvar i sömmar och foder. På samma sätt håller jag ibland själv min mors Gudrun Sjödénklänning mot ansiktet och drar i den doft som skapar närhet, också idag, snart ett år efter hennes bortgång. Döden är aldrig definitiv. Vi etablerar gränser få att få grepp om detta oerhörda, men samtidigt överträder vi dem med jämna mellanrum.

Kulturella gränser skapas och förstärks ofta genom ritualer. Genom kulturellt strukturerade handlingar tillskriver vi människor varandra identiteter och kategorier. Barn blir till vuxna – åtminstone symboliskt - genom konfirmation, Bar/Bat Mitzva, eller Quinceañeras; ogifta blir till gifta genom bröllop; studenter examineras i akademiska högtider, och de döda slussas ut från de levandes värld till de dödas genom föreskrivna ritualer. Ritualerna har många olika funktioner: de synliggör och skiljer ut olika kategorier, till exempel barn från vuxna, levande från döda, och sätter samtidigt in dem i ett kulturellt system där de känns naturliga och greppbara. Ritualer kan också användas för att utesluta individer från kollektivet. Att förnekas en föreskriven ritual kan var ett effektivt sätt att bestraffa en människa och kategorisera henne i ett utanförskap. Exempel på detta ser vi i hur vi historiskt ofta förnekat individer som samhället ansett som oönskade eller farliga – från häxor och självspillingar, till 80-talets AIDS-offer – en normativ och inkluderande begravning. Ritualerna har alltså också en våldsam kraft att förtrycka och förneka.

Samtidigt fungerar ritualerna också som en dörr som möjliggör att gå från den ena kategorin till den andra – ofta genom ett gränsland där allt är lite annorlunda. Inom ritualteori kallar vi detta gränsland för antistruktur, och det karaktäriseras av en upplevelse av att vara utanför det vanliga livet. Då någon i vår närhet dör hamnar vi i en situation som kan jämföras med ett undantagstillstånd. Vi tillåts, eller kanske till och med förväntas, exempelvis gråta på ett sätt som annars inte är socialt accepterat, vi tillåts vara känslosamma, vi kanske förväntas bära särskilda kläder och avstå från annars förväntade aktiviteter och så vidare. På detta sätt möjliggör ritualarena för oss att gå in i vår upplevelse, men det är centralt att detta tillstånd också förväntas ha ett slut och att livet så småningom ska återgå till det normala. I det ögonblicket stiger vi ut ur gränslandet och tillbaka till vardagen. Till livet.

Mötet med döden, ger form åt hur vi uppfattar dess motsats: livet. I dödens ritualer som ofta iscensätter och förstärker dessa uppfattningar speglas de värderingar, känslor, och trosföreställningar som också ger form åt våra liv. Att reflektera över döden innebär därför att gå livet till mötes i en stund då människan är som mest sårbar. En stund som vi alla, oavsett kulturell identitet, religiös tro, könstillhörighet eller ålder, kommer att möta och ställas inför frågor om livet. Döden är därför inte bara en dörr mot de eviga frågorna, utan också en plats där vi alla kan mötas i vår mänsklighet.

Husarkeolog Liv Nilsson Stutz

Liv Nilsson Stutz är Växjö konsthalls alldeles egna ”husarkeolog”. Hon kommer följa konsthallen hela vägen till sista utställningsdag för att dokumentera utställningens processer och medverka i våra samtalsföreläsningar kring döden. Nilsson Stutz är arkeolog, bioarkeolog och universitetslektor vid Linnéuniversitetet och hennes forskning berör bland annat döden, ritualer och hanteringen av döda kroppar. Efter flera år vid Emory University i Atlanta bor hon nu i Växjö.

Programpunkter

  • 11 dec Föreläsning: Den döda kroppen – en människa? Samtal om den döda kroppen kl 17.30 med vår husarkeolog Liv Nilsson Stutz samt begravningsrådgivaren och sångerskan Yvonne Tuvesson Rosenqvist från E. Nilssons begravningsbyrå. Vi bjuder på trösterika tilltugg.
  • 13 dec Lunchvisning i luciatid. Öppen visning med lussekaffe, kl. 12.30.
  • 8 jan Föreläsning: En hederlig begravning. Ritualernas betydelse i vårt möte med döden. Om dödens ritualer med vår husarkeolog Liv Nilsson Stutz . Guidad minnesceremoni och trumresa med konstnären Hillebil Andersen. Vi bjuder på något värmande att dricka och lättare tilltugg, kl. 17.30.
  • Ritual för döden och de döda: Välkommen in på en stunds eftertanke. Varje dag, vänligen se öppettider.
  • Frukostvisning: Döden kommer med kaffe och frukostmacka. 30 november & 4 januari kl. 10.
  • Öppet målerilabb: Behöver du tid till eftertanke eller tankar om efterliv? Välkommen in och måla i vårt konstlabb den 22, 27, 28 & 29 december, för alla åldrar. Vänligen se öppettider. 
  • Lördagslabb: från 6 år och uppåt, varje lördag kl. 13-15. Ingen föranmälan, kom vid utsatt tid. Sista tillfället för hösten är 14/12.
  • Öppen kroki: för alla åldrar, erfaren som oerfaren. 50 kr tillfälle, ingen föranmälan. Kl. 19-21 varannan onsdag, jämna veckortill och med 11/12.
    *Fritt inträde om inget annat anges

Kontakt

  • Växjö konsthall

    Reception

    0470-414 75

    konsthall@vaxjo.se

    Besöksadress

    Västra Esplanaden 10, Växjö

    Postadress

    Växjö kommun
    Växjö konsthall

    Box 1222

    351 12 Växjö

    Ordinarie öppettider

    Måndag stängt

    Tisdag-fredag, klockan 12-18

    Lördag-söndag klockan 12-16

    Fritt inträde

    Avvikande öppettider

Skriv ut
Senast uppdaterad: 25 november 2019