Aktuell utställning: TRANSPORT

I Västra hallen visar vi utställningen TRANSPORT – self portrait as a drowned man med Christer Chytraéus.

Öppet

Vi har nu öppet enligt ordinarie öppettider: tisdag-fredag 12-18, lördag 12-16. Fritt inträde som vanligt till utställningarna.

TRANSPORT - self portrait as a drowned man

Det finns farkoster som är angjorda vid gränsen mellan hot och trygghet. I utställningen TRANSPORT – self portrait as a drowned man visar Christer Chytraéus äldre och nya verk som placerar sig i förvandlingens, hyberneringens och återfödelsens kluvna utrymmen. Chytraéus konstnärskap baserar sig på en slags dialog mellan inre tankar – om tid, kropp och rum – och det som materialiserats ur dem.

Utställningen visas i Västra hallen. Samtidigt i Norra rummet pågår utställningen Sleeper in the afternoon med Hampus Forss. Båda är öppna för besök till och med 4 september 2021.

En händelse i en mosse för många år sedan ekar genom utställningen. Verken konkretiserar tanketrådar kring där, då och efter men bär också på det förnimbara men oreflekterade, som inte går att formulera i ord.

- Att låta färgen i en målning, eller material och form i en skulptur hitta sin egen röst – genom mig – är centralt i mitt arbete. Och upplevelsen när det hittar rätt är omisskännlig, ett kort ögonblick av utvidgat perspektiv, något som slår rot i magen. Samtidigt som jag ofta känner mig påkommen. Så som man gör när någon annan märker att man pratat med sig själv.

Omvandlingar är kanske frigörande men blandas också med varsel som skapar revor i känslan av säkerhet. Vad hände, vart ska jag och vilka krafter är inblandade? Både händelsen och ickehändelsen – det som skedde och kunde ha skett - finns där. I ingenmanslandet mellan dem svävar fortfarande frågan – lever jag?

Christer Chytraéus är uppvuxen i Lindås, Emmaboda, nu baserad Stockholm efter utbildning på Konstfack, MICA School of Art i Baltimore USA och Riksglasskolan i Orrefors.

Ragnhild Lekberg
Intendent, Växjö konsthall

Jag är drunkad

Jag är drunknad. Jag var 16 år när det hände. Det var vår och jag hade varit på gymmet och var egentligen på väg hem där middagen väntade när jag fick en snilleblixt och tog en avstickare. Grusväg blev till stig och tillslut blev terrängen för svår för mopeden som jag fick överge för den sista biten. Det som drog i mig var en berättelse om en sjö som skulle vara fin och vars gäddor skulle vara stora. När jag äntligen kom fram slogs jag av hur vackert det var och jag plumsade igenom mossen mot strandkanten och halvvägs dit klättrade jag upp på en hög sten för att få en bättre vy. Jag stod där länge med mina blöta skor och glodde. Jag såg hur fiskgjusen dök och jag såg hur strecken i luften blev rosa medan solen var på väg ner. Glömde tiden för en stund, och jag minns att jag ville känna på vattnet innan jag skyndade mig hem. Jag hoppade ner från stenen. Allt blev svart.

Det tog ett tag innan jag fattade; jag hade hoppat rakt ner i gungflyn och hamnat helt under vattnet. Nu satt jag fast bland rötter, mossa och gyttja. Bara händerna stack upp. Och med händerna kände jag stenen som jag hade hoppat från. Där var också en kvist från en enebuske som växte bredvid och som jag kramade hårt. Resten av kroppen satt fast, jag kunde inte röra mig en millimeter. Jag insåg ganska snart att det var kört. Det var här jag skulle bli och jag gjorde allt jag för att bli vän med det. Jag ville inte dö av panik, försökte sakta att andas in vatten för att inte spasmerna skulle leda till kallsupar. Tunna rötter kittlade gom och hals. Jag tänkte på hur det skulle dröja innan någon skulle hitta mig: någon hundägare kommer förmodligen hitta mopeden och därefter kommer kanske polisen? Tusen tankar gick genom huvudet när jag började se den där tunneln. Ett grumligt, brungult sken. En omfamnande värme. Sen, små blixtrar av ljus och ett öronbedövande men behagligt ljud, tills allting slutligen svartnade. Det blev tyst. Tomt. Jag är drunknad – – –

Hippolyte Bayard var en av pionjärerna inom fotografins historia. Det var några som experimenterade med fotografi runt 1830talet, men Bayards metod var den första för att framställa och bevara direkt positiva bilder från kameran. På väg att visa upp sin metod för den Franska vetenskapsakademien blev han uppmanad av akademiledamoten och politikern Francois Argo att vänta med sitt tillkännagivande. Under tiden som Bayard väntade tillkännagav Francois sin vän Laois Daguerre som uppfinnare av en annan process (s.k. dagerreotypi) och han blev därav den erkände upphovsmannen till fotografiet. Bayard hade blivit blåst, kort sagt. Som reaktion på detta dränkte han sig och fotograferade det (1840). I fotografiet, ”Self-portrait as a drowned man” ser man Hippolyte Bayard som efter att ha blivit uppdragen ur plurret. Stackarn. Halvt sittande och halvt naken likt en martyr i en målning, och med sina tillhörigheter runt omkring sig, så som man exponerade okända lik i skyltfönsterna på bårhusen i Paris på 1800 talet i hopp om att någon skulle känna igen dem. På baksidan av fotografiet kan man sammanfattningsvis läsa att: det lik ni ser är det av M.(monsieur) Baryard, uppfinnare av den process som ni nyligen fått visat, och den som regering inte kunnat göra något för att hjälpa, men som varit alldeles för generös mot M. Daguerre. Som ni ser har hans ansikte och händer börjat ruttna, eftersom han redan legat på bårhuset i flera dagar utan att någon känt igen honom. Så håll för näsan.

Nog för att fotografiet uppenbarligen är en bluff – vem skulle annars tagit bilden, än hellre framkallat det och skrivit på baksidan? – så finns det ändå en delning här som intresserar mig. Titeln på fotografiet ”Self-portrait as a drowned man” har samma omöjliga ekvation som frasen ”Jag är drunknad”. För jag minns inte hur jag kom upp. Det är helt svart, - - -

Plötsligt låg jag på den där solvarma stenen och kräktes vatten. Jag minns att jag grät och sprang så fort jag kunde i mina dyblöta kläder och kickade igång mopeden. Förmodligen var jag chockad, för när jag kom hem kunde jag inte berätta och det dröjde ytterligare tio år innan jag berättade det för någon. Delar av den här perioden (till en början) gick jag runt i ett vakuum. På ett sätt kan man väl säga att jag blev pånyttfödd, fick en andra chans. Men jag minns framför allt att jag hade en känsla av att jag kanske faktiskt inte klarade mig, att jag - eller åtminstone en del av mig - låg kvar där bakom stenen. Det dröjde också väldigt länge innan jag kunde gå tillbaka dit igen. Rädslan för att jag skulle hitta mig var för stark.

På ett sätt har det där vakuumet dröjt sig kvar. Jag återkommer ofta dit i mina tankar. Samma sak gäller när jag gör mina grejer. I utställningen finns verk som härstammar ur denna mellanvärd, där en sak aldrig är riktigt säker, men som måste vridas, betraktas från andra vinklar, prövas. Egentligen har jag aldrig känt något behov av att uttrycka mig. Det har snarare ett behov att stilla tankarna. Inte bara för att se hur något kommer att se ut i verkligheten, utan också vad som kommer att ske inom mig när jag ställs inför det. Även om det inte alltid handlar om rädslor, så kan jag ibland likna min process med när jag som liten tillverkade mina egna leksaker – oftast en farkost, en figur eller dock, kanske ett vapen? – men som vid samma ögonblick de blev färdiga kunna skrämma livet ur mig. Det var kanske inte en rädsla för leksaken i sig, utan snarare för mig själv. På så sätt kan man likna mitt arbete med att jag egentligen går runt och pratar med mig själv, snarare än att jag vill uttrycka eller förmedla något. Kanske är det därför jag på sätt och vis känner mig påkommen.

Christer Chytraéus

Boka en visning

Vi guidar dig runt i hallarna. Bokning sker via konsthall@vaxjo.se eller 0470-414 75. När Folkhälsomyndighetens rekommendationer öppnar upp för fler besökare återgår Växjö konsthall till fasta visningstider utan anmälan.

Följ med digitalt på våra sociala medier! Vi guidar dig runt genom digitala visningar, ateljébesök, bilder och berättelser om våra utställningarna.

Take away-kit

Hämta en gör-det-själv-påse hos oss gör en workshop på utställningarnas teman hemma i hängmattan! Gäller så långt lagret räcker.